Man skulle kunna tro att jag, med all min nyvunna litteraturkunskap, skulle ha en massa förkunskap och bakgrundsinformation om Victor Hugos roman och den senare musikalen, men faktum är att jag aldrig har läst eller sett någon av dem. Visst, jag hade en aning om vad den handlade om och kände till vissa karaktärer, men Tom Hoopers filmatisering var i stort sett min första ordentliga introduktion till historien. Och som sådan tycker jag att den var jäkligt bra. Inte perfekt, men bra.
Som de flesta säkert redan vet så handlar det om straffången Jean Valjean som efter 19 års fängelse utnyttjar sin villkorliga frigivning för att börja om på ny kula och under historiens gång träffar på diverse minnesvärda karaktärer ur samhällets bottenskikt medan han jagas av polisen Javert.
Det är en stor dramatisk bok som blev en stor dramatisk musikal och nu även en stor dramatisk film. Och när jag säger dramatiskt så menar jag det verkligen - stora episka musikalnummer om hopp, förtvivlan, orättvisor, revolutioner, liv och död och en stor chans att man behöver stanna kvar i salongen en stund under eftertexterna bara för att sluta snyfta. Mycket av detta är såklart tack vare det kraftfulla källmaterialet, men filmteamet förtjänar såklart en hel del beröm för hur väl de lyckas förmedla bokens och musikalens kraft, särskilt den suveräna skådespelarensemblen. Speciellt Anne Hathaway, vars framförande av "I Dreamed a Dream" är snudd på skrämmande i all sin råa känslomässighet. Resten av skådespelarna gör också riktigt bra ifrån sig, från Hugh Jackmans Jean Valjean till Samantha Barks Éponine. Russel Crowe utgör visserligen den svagaste länken bland sångrösterna, men personligen tycker jag att han är acceptabel.
Det finns dock för mig ett stort problem med filmen och det är hur regissören Tom Hooper använder kameran. Les Misérables är som sagt en stor och episk musikal med överdådiga musiknummer och grandiosa miljöer och stora känslor och därför stör jag mig väldigt mycket på hur många skakiga och extrema närbilder som används i flera av scenerna. Det fungerade utmärkt i Hoppers förra film The King's Speech, men det var ett mycket mer lågmält drama som fokuserade på talterapi och här passar det bildspråket inte alls utan känns mer klaustrofobiskt än något annat. Det är som om Tom Hooper skulle fotografera Notre Dame men istället bara tar "konstnärliga" närbilder på trottoaren och det skär sig helt enkelt mot den storslagenhet som musikalen kräver.
Det är bara då och då när kameran drar sig tillbaka och låter tittaren insupa allt som händer som man känner att filmen kan "andas" men när det händer så påminns man om vilken grandios historia med vilken episk musik det är. Och en sådan musikal låter sig inte hindras så lätt av ryckig klippning och trånga närbilder utan behåller till slut sin kraft fram till slutet. Visst kan man se den som överdrivet melodramatisk om man ska vara sån, men när en 1800-tals-roman blir en 80-tals-musikal får man tåla lite extra mycket känslor och det är inget som jag har något problem med.
En himla stark och medryckande film är vad det är även om kameran hade kunnat hålla sig på avstånd lite mer.
Jaja, det är väl det man har scenversionen till.
