FanArt!

Jag känner att jag äntligen börjar få grepp om hur man ritar med en tablet/rittavla/vad man nu kallar det på svenska. För att fira det lägger jag här upp min första riktigt ordentliga bild som jag har ritat med den, alltså inte bara klotter eller trista skisser som alla andra bilder har bestått av.
Och den som fick äran att vara först med att få en ordentlig bild är denna splicer från undervattensstaden och objektivism-utopin Rapture.
Han är den snyggaste ungkarlen i stan och han tvekar inte att slita av skallen på den som antyder något annat.
Det roliga med att rita splicers är att man kan skylla alla anatomiska fel på deras missbildningar, så de är ganska perfekta motiv om man är ovan vid att rita människor. Eller om man älskar Bioshock. Eller om man är ointresserad av att rita "gulliga" karaktärer.

Hur som helst, här har ni honom.
Förhoppningsvis kommer framtida bilder vara ännu stiligare.

Livet som informatik-student

Vissa dagar under studerandet känns det överväldigande och tungt med alla uppgifter och tentor som ständigt ska in och man undrar om man gjorde rätt val när man antog platsen  vid digital medieproduktion.
Andra dagar har man som uppgift att klippa ihop en skräckfilm av Järnjätten och man kommer genast ihåg att, ja, det var helt rätt val.
Och nu när jag har finjusterat den tillräckligt lägger jag till slut upp den här också.
Se det som en tidig julklapp.

Sommarslut

Om det finns något jag kan säga om den här sommaren så är det att den har varit väldigt intensiv - och inte nödvändigtvis på det roliga sättet.
Till och börja med - efter att ha avslutat litteraturkursen i vintras så präglades tillvaron av ett frenetiskt och ångestfyllt arbetssökande tillsammans med likadeles ångestfyllda informationsträffar på arbetsförmedlingen. Efter diverse fruktlösa sommarjobbsansökningar bestämde jag mig för att istället ägna sommaren åt att hämta andan, varva ner på arbetssökandet, hänga med systrarna och ladda om inför hösten. Istället blev jag inkallad av arbetsförmedlingen, som bokade in mig hos Samhall, som med tre dagars varsel satte mig i heltidsarbete som fastighetsskötare uppe på ersboda resten av sommaren. Så istället för att få hämta andan med familjen blev det istället till att stiga upp i ottan varje morgon, cykla uppför Umeås drygaste uppförsbackar och sedan driva runt och plocka cigarettfimpar och känna sig allmänt överflödig och oönskad i nio timmar för att därefter komma hem och vara alltför trött för att orka umgås med familjen eller göra något annat av det man ville göra under sommaren. Ingen idealsituation alltså.

Till råga på allt så hade jag också börjat få rejält ont i röven vilket knappast gjorde arbetet lättare. Men det gick då upp för mig att den värkande böld som satt sig där bak kunde vara min chans att slippa skitjobbet - åtminstonde för ett tag. Så jag gav mig av till vårdcentralen i hopp om att få höra att värken där bak gav mig rätt till en sjukskrivning.
Det gjorde den - men inte förrän efter en omedelbar akutoperation och alla de våndor det innebär, inklusive ett förbud mot att bada.
Och efter några krångliga och obekväma veckor var det bara att fortsätta med samma själsdödande arbetssysslor som förr, men nu inkluderade det också ett nätt litet rövbandage som lossnade och behövde bytas dagligen.

Så har det fortgått sedan dess, men nu börjar det äntligen ljusna igen. Efter tre års sökande har jag nämligen kommit in på programmet Digital Mediaprodukton på Umeå Universitet!
Så idag sa jag  "Good fucking riddance!" till det spännande livet som vaktmästare och började istället blicka framåt mot någonting där jag faktiskt kan utvecklas som person och komma närmare mina film-ambitioner.
Det kommer förmodligen vara en hel del stress och ångest på utbildningen också. Men det kan absolut inte vara lika illa som det jag tvingats tillbringa sommaren med.

Jag och resten av internet

Jag tittade just klart på det senaste avsnittet av Game of Thrones. Och efter att ha insett att ord inte räcker till för hur det känns så bestämde jag mig istället på ett infall för att utnyttja mina nyvunna tecknarfärdigheter och rita av mitt känslotillstånd istället.
Det kändes terapeutiskt och bra.

Och resultatet blev inte så illa det heller!

Livet!

Idag är en sån där dag så jag vill utbrista: Livet! För trots en del bekymmer gällande sommarplaner, ekonomin i höst och några smårester i skolan har jag det ändå jäkligt bra.

Sommaren har äntligen kommit till västkusten och det blir sådär mycket lättare att andas. Min fina dag började egentligen igår kväll med en liten klassfest med brännboll. Kommer ni ihåg brännboll? Man samlas ett gäng kompisar på en grästäckt yta och slår/jagar en tennisboll till mycket påhejande från kamraterna. Det är iallafall ett mycket trevligt tidsfördriv. Efter brännbollshänget (och kanske en extra öl på linnérterassen) åkte jag hem och sov några timmar innan jag åkte till skolan och satt som jury på sökningar hela förmiddagen. En trevlig sysselsättning när man känner att man faktiskt har saker att komma med och att ens åsikt räknas. Skön känsla. Efter detta sjöng vi (skolans kammarkör) på vad jag tror var nån slags skolavslutning och bjöds sedan till mingel med bubbel och salta pinnar. Som om detta inte vore nog för att göra torsdagen till en superfin dag hamnade jag sedan i en grässlänt med fina och kloka människor och ännu en liten öl i handen. Nu är klockan snart elva och det har just mörknat utanför fönstret. Jag är lite lagom solbränd i skinnet efter dagens långlunch i solen och avrundar kvällen med ett nyupptäckt storband på spoyify.
Hoppas försommaren i Umeå också lever upp till förväntningarna.

Freude, schöner Götterfunken

Här hörs vad som sjöngs i torsdags och fredags med studentkören. åtminstone de sista 20 minuterna.
Det är rent fascinerande hur mycket mer kraft det blir i sjungandet när man har en hel orkester att sjunga till. Under majoriteten av repen är det ju bara pianokomp och man får anstränga sig för att komma i rätt sinnesstämning, så när plötsligt hela orkestern är med på genrepet blir det som en smärre chock när man plötsligt inser vilken oerhört episk skit man står och sjunger! Det känns märkligt att tänka tillbaka på hur motsträvigt det kunde känna att repa inför den här konserten i början av terminen.
Men nu är den avklarad och så blir det promotioner på det nästa helg!

På tal om avklarade saker så är jag också färdig med blyertstecknarkursen som jag påbörjade tidigare i våras och resultatet av den kursen har jag nu äntligen lyckats lägga upp här på bloggen.

Och det var allt.
Adjöss!

Les Misérables

Man skulle kunna tro att jag, med all min nyvunna litteraturkunskap, skulle ha en massa förkunskap och bakgrundsinformation om Victor Hugos roman och den senare musikalen, men faktum är att jag aldrig har läst eller sett någon av dem. Visst, jag hade en aning om vad den handlade om och kände till vissa karaktärer, men Tom Hoopers filmatisering var i stort sett min första ordentliga introduktion till historien. Och som sådan tycker jag att den var jäkligt bra. Inte perfekt, men bra.
Som de flesta säkert redan vet så handlar det om straffången Jean Valjean som efter 19 års fängelse utnyttjar sin villkorliga frigivning för att börja om på ny kula och under historiens gång träffar på diverse minnesvärda karaktärer ur samhällets bottenskikt medan han jagas av polisen Javert.

Det är en stor dramatisk bok som blev en stor dramatisk musikal och nu även en stor dramatisk film. Och när jag säger dramatiskt så menar jag det verkligen - stora episka musikalnummer om hopp, förtvivlan, orättvisor,  revolutioner, liv och död och en stor chans att man behöver stanna kvar i salongen en stund under eftertexterna bara för att sluta snyfta. Mycket av detta är såklart tack vare det kraftfulla källmaterialet, men filmteamet förtjänar såklart en hel del beröm för hur väl de lyckas förmedla bokens och musikalens kraft, särskilt den suveräna skådespelarensemblen. Speciellt Anne Hathaway, vars framförande av "I Dreamed a Dream" är snudd på skrämmande i all sin råa känslomässighet. Resten av skådespelarna gör också riktigt bra ifrån sig, från Hugh Jackmans Jean Valjean till Samantha Barks Éponine. Russel Crowe utgör visserligen den svagaste länken bland sångrösterna, men personligen tycker jag att han är acceptabel.

Det finns dock för mig ett stort problem med filmen och det är hur regissören Tom Hooper använder kameran. Les Misérables är som sagt en stor och episk musikal med överdådiga musiknummer och grandiosa miljöer och stora känslor och därför stör jag mig väldigt mycket på hur många skakiga och extrema närbilder som används i flera av scenerna. Det fungerade utmärkt i Hoppers förra film The King's Speech, men det var ett mycket mer lågmält drama som fokuserade på talterapi och här passar det bildspråket inte alls utan känns mer klaustrofobiskt än något annat. Det är som om Tom Hooper skulle fotografera Notre Dame men istället bara tar "konstnärliga" närbilder på trottoaren och det skär sig helt enkelt mot den storslagenhet som musikalen kräver. 

Det är bara då och då när kameran drar sig tillbaka och låter tittaren insupa allt som händer som man känner att filmen kan "andas" men när det händer så påminns man om vilken grandios historia med vilken episk musik det är. Och en sådan musikal låter sig inte hindras så lätt av ryckig klippning och trånga närbilder utan behåller till slut sin kraft fram till slutet. Visst kan man se den som överdrivet melodramatisk om man ska vara sån, men när en 1800-tals-roman blir en 80-tals-musikal får man tåla lite extra mycket känslor och det är inget som jag har något problem med.
En himla stark och medryckande film är vad det är även om kameran hade kunnat hålla sig på avstånd lite mer.
Jaja, det är väl det man har scenversionen till.