Look on my works ye mighty and despair

Nu när vi är inne på de sista timmarna av ett år vars förjävlighet har blivit ett internet-meme, så kände jag ett starkt behov av att göra färdigt en bild som har flutit runt i tankarna sedan det otänkbara hände i november.
Inspirationen för bilden kommer delvis från den där klassiska "Ozymandias"-dikten, delvis från utttrycket "this too shall pass" och delvis från den betryggande insikten att Drumpf antagligen inte har några horrokruxer undangömda och därmed inte kommer finnas kvar för evigt.
En himla klen tröst, jag vet, men nu när det nya året närmar sig försöker jag ändå frammana någon sorts framtidshopp och det här var det bästa jag kunde åstadkomma.
Ursprungligen tänkte jag ha en regnbåge i bakgrunden, inspirerad av hashtaggen #LoveTrumpsHate, men det kändes lite väl smörigt när det kom till kritan.
Här nedan ser vi i alla fall den slutgiltiga bilden och förhoppningsvis kan den inspirera nån sorts framtidstro när vi nu avslutar detta piss-år och inleder nästa.
Vi ses då!

Alumn

Ja, så var det med det.

Efter tre års pluggande, föregått av två års sökande, har jag till slut gått färdigt utbildningen Digital Medieproduktion på Umeå Universitet och det är återigen dags för postexaminationens jobbsökande, nätverkande och... mer jobbsökande. Det är såklart definitivt en rejäl tillfredsställelse i att ha faktiskt slutfört en utbildning, särskilt en som man har haft som sin huvudsakliga karriärs-ambition, men det är också en hel del vemod och osäkerhet inblandat nu när det livskapitlet är slut. Inte minst för att en ansenlig del av mitt socialliv nu riskerar att reduceras till enstaka "likes"på facebook efter att i tre år ha varit en av de stadigaste pelarna i tillvaron och en av de huvudsakliga källorna för fester, filmkvällar, pubkvällar och andra grejer som livar upp mellan inlämningarna och uppsatserna. Eller, rättare sagt, så är det en massa festgrejer jag har missat under åren och det är inte förrän den senare halvan av programmet, speciellt nu den sista terminen, som jag verkligen har börjat anstränga mig för att hänga med på så mycket som möjligt, vilket gör mig ännu mer frustrerad och ångerfull över att jag inte gjorde det tidigare.
Men det är ju så det alltid går till - man jobbar på att känna sig hemma och bekväm i en ny grupp människor och just som man känner att man har lyckats så är det slut, man splittras och får börja om med nästa grupp man hamnar i. Det hände i högstadiet, det hände gymnasiet och nu hände det med kandidatutbildningen också.
Det där blev lite väl negativt, så jag får ju också komma ihåg allt det som jag faktiskt inte missade och som bidrog till en massa fantastiska minnen att bära med sig nu efteråt. inte minst så har det ju varit en hel del grupprojekt och filmprojekt i samband med utbildningen som alla var en fröjd att jobba med. Att få filma, redigera, animera och arbeta med olika externa företag som en del av programmets läroplan har var it en av de största ljuspunkterna under de senaste tre åren och det har givetvis även varit himla spännande att få plugga utomlands en termin, vilket är något som jag aldrig skulle ha vågat för tre år sedan.
Men sen, som sagt så har det ju varit alla kurskompisar som gjort tiden extra speciell, vilket jag har känt mer än nånsin nu under de sista veckorna med valborgsfestande, brännbollsyran och andra partysammanhang som har fyllt upp nästan varje helg nu mot slutet. Och nu är det också slut på det, i alla fall i skolsammanhang. Utbildningen är färdig och nu gäller det istället att blicka framåt, tänka ut mer exakt vad man vill jobba med och hur man ska gå till väga för att åstadkomma det. Samma gamla panik som förr alltså, speciellt eftersom det här universitetsprogrammet har varit min huvudambition de senaste 4-5 åren och nu måste jag hitta en ny huvudambition.  Men nu kan jag i alla fall försöka bygga vidare på en universitetsutbildning och även se tillbaka på de kurskompisar och lärare som gjorde utbildningen så härlig som den blev och även förhoppningsvis fortsätta hålla kontakten med folk även efter examen.
Och jag vet att jag i alla fall kan vänta ett litet tag med nästa steg eftersom mamma drar med mig och systrarna till Menorca imorgon i samband med 60-års-dagen. Så då får man lite mer tid att tänka igenom nästa steg.

Tack för de här åren, DMP.

Little door

Efter en lång tids inaktivitet med rittavlan har jag nu äntligen fått till en ny bild och det är en sångillustration dessutom! Mer specifikt är det en illustration av julsången Here is the Little Door. I just det här fallet är det dock inte bara en illustration av sången, utan också av en analys av sångens innehåll som Tove skrev om här på bloggen för flera år sen. Jag orkar inte skriva om hela den analysen, men i breda drag skrev hon om den bittra tonen i sången och hur Jesus födelse ställs i kontrast med alla fasor som händer i världen och påpekar hur sången skrevs under första värdskriget och hur det kan ha influerat Herbert Howell när han skrev låten. Med det i åtanke har vi här en bild av hur julnattens stjärnor lyser ner på en skyttegrav under första världskriget. "Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem" och allt sånt där. Mer bildanalys än så blir det inte, för jag tycker att just den här bilden kan få tala mer för sig själv.

 

Och här är också själva sången som illustrerats. För bästa effekt, lyssna på sången och titta på bilden samtidigt.

God fortsättning!

Engelsk höst

Nu har det gått en dryg månad sen jag for iväg till Bradford i England för en termin av utlandsstudier. Och under den perioden har jag inte fått panik och farit hem igen, så hittills går det ganska bra. Det hjälpte förmodligen i början att alla internationella studenter verkar medvetet ha klämts ihop i samma studentbostadsområde, så det var många andra som var i samma vilsna situation i början av terminen. Men nu har det gått mer än en månad och man har börjat bekanta sig och skapat nån slags veckorutin här också.
Det underlättade definitivt när jag fick reda på att man kan ta en gratisbuss runt stan för de flesta viktiga affärer och inte behöva gå överallt till fötterna svullnar upp (vilket verkligen hände under de första veckorna). Att vänja sig vid alla annorlunda matsorter och varumärken krävde också en anpassningsperiod, men så småningom har man fått ordning på det också, även om jag äter mycket mer färdigmat och snabbmat än vanligt. Det är en hel del multikulturell mat runtom i närheten av universitetet, vilket nog är kul om man gillar att testa ny spännande mat. Tyvärr gör inte jag det, så istället håller jag mig till typ 4-5 huvudställen med pålitlig mat. Det mest spännande jag har ätit är antagligen några extra kryddiga grillade (och framför allt relativt billiga) revbensspjäll, som faktiskt smakade himla gott, så jag kanske kommer testa annat från det stället också.

Själva bostaden är också helt OK. Det är ett sjyst gäng studenter från runtom i världen jag bor med och även de i närliggande hus tycks i allmänhet vara sympatiska typer, så några outhärdliga fratboy-stereotyper har jag lyckligtvis sluppit. De länder som representeras i huset är Tyskland, Thailand, Nya Zeeland, Ungern, Japan, Spanien, Schweiz, Finland och Sverige (Yours truly!). Den vanligaste gemensamma aktiviteten för oss är att sitta nere i köket och hålla på med olika drinking games, tills man antingen somnar eller springer över till grannens fest. Eller, det är åtminstone den vanligaste gemensamma aktiviteten som jag brukar vara med på. Det kanske görs jättemånga spännande saker hela tiden som jag aldrig hör nåt om?  Kanske. Jag hoppas åtminstone kunna vara med på något kul nu under Halloween-veckan även om jag inte har några kostym-idéer.

Hur som helst flyter det i allmänhet på rätt bra här nere och förhoppningsvis fortsätter det göra det de resterande månaderna också.

De bästa podcastarna NÅGONSIN

Eftersom jag nästan aldrig skriver här längre kan man ju fråga sig vad jag pysslar med i övrigt. Just den här sommaren sitter jag mest och glor, ibland bara ut i luften, ibland ut på vädret (som inte riktigt är helt som jag hade önskat just nu), och ibland på Netflix. Igår såg jag klart på första säsongen av Sense8, mycket stolt över denna bedrift (omdöme: jomenvisst!). Då kanske man förstår ungefär vilken nivå sysselsättningen ligger på just nu. Jag lyssnar också rätt mycket på en del podcasts och försöker hitta såna som känns rätt för olika tillfällen och humör. Därför kommer nu en redogörelse för vad jag helst matar mina öron med just nu.

Kanske är rubriken "podcasts jag lyssnar på och tycker är lite sådära småtrevliga" egentligen mer sanningsenlig, men nuförtiden måste man ju clickbaita, har jag förstått.

Comedy Bang Bang

Scott Aukerman programleder. Komiker som pratar strunt i nån timme per avsnitt. Den kräver nästintill noll fokus av lyssnaren, men blir roligare när man faktiskt hänger med, så klart. Just nu lyssnar jag nästan bara på avsnitt där Ben Schwartz är med, för han är så jävla rolig (för den som sett Parks & rec spelar han Jean-Ralphio).

I Haven't Seen That

Två kompisar pratar om... Populärkultur? Tror jag? Poängen var i början att de skulle prata om saker som de inte har sett, men de brukar glömma det rätt ofta. Den här lyssnar jag gärna på när jag lagar mat, för då känns det som att det sitter kompisar vid köksbordet och snackar strunt. Kategori: nördar pratar nörderi. Gillar man inte det kanske man ska skippa den här. Jag när en hemlig dröm att vara med i den podcasten, vet inte varför just det känns som att det skulle vara så fantastiskt.

If I Were You

Ofta väldigt rolig rådgivningspodcast (hur ska man översätta advice podcast?), ibland dyker det upp underliga sexistiska saker, men i allmänhet är den vettig. Ibland rätt grov, det har hänt en eller två gånger att jag sagt "nämen Gud" och hoppat fram en stund, och det krävs ganska mycket för att jag ska göra sånt. Jag är osäker på om det är positivt eller negativt. Jag tror att det här kan vara den första podcasten jag någonsin lyssnade på, och att jag fortfarande lyssnar på den tyder väl på att den gör något rätt. Två avsnitt har jag hoppat över på grund av gäster som jag verkligen inte gillade, men det får väl sägas vara ett ganska bra track record på typ 160 avsnitt.

Radiolab from WNYC

En rätt ny upptäckt för mig, men definitivt en favorit just nu! Reportage-format om något övergripande tema. Den får mig att känna mig alldeles lagom smart. För den som lyssnat på This American Life är den här podcasten rätt lik, men tonen är lite annorlunda. Lite mer humor, kanske? Podcastavsnitt utkommer bara varannan vecka, och det är lite synd, men till skillnad från This American Life finns det avsnitt kvar från flera år, så det är bara att beta av för den som känner sig hugad.

Real Ghost Stories Online

Den här är fortfarande på villkorlig lyssning. Det vill säga, jag är inte helt hundra på att den här kommer bli kvar i min lyssningslista. Jag älskar spökhistorier, men jag vill att den som varit med om dem ska berätta själv, och det växlar lite mellan att programledaren läser upp mail och att folk ringer in och spelar in själva i den här. Det är något med att det hörs så tydligt att det är läst innantill som gör att jag gillar det mindre. Och jag ogillar musiken. Jag vill ha mina spökhistorier utan krusiduller, och hör sen!

Savage Lovecast

Den här lär ska vara en klassiker bland typ Nordamerikas liberaler (alltså den amerikanska definitionen av liberal), och jag har lyssnat på den rätt länge. Sex- och relationsrådgivning som jag ibland inte håller med om, men det är rätt gött att bli lite lagom provocerad ibland och lyssna på någon som inte tänker på exakt samma sätt som alla man umgås med gör. Inte för att jag inte gillar min åsiktsbubbla, det gör jag.

SPONTANEANATION with Paul F. Tompkins

Podcasten för den som gillar improteater! Fast bara med ljud, dårå. Ibland är den skratta rakt ut-rolig, oftast fniss-rolig. Den har inte varit igång så länge, men ett par av mina favoritavsnitt är nummer 9 och 10. Definitivt ett hett tips till den som gillar fånerier lika mycket som jag!

This American Life

Den här nämnde jag nyss i samband med Radiolab-podcasten. Även den här podcasten är i reportageformat, lagom nasala NPR-speakerröster och snyggt ihopsnickrade reportage. Jag tror den är bland den mest populära podcasten i hela väääärlden. Det ser ut som sarkasm när jag skriver det så där, men det är det inte.

Hedersomnämnanden

Det finns några podcasts jag har kvar i listan, men inte längre lyssnar regelbundet på. De finns ändå där, för jag tror jag kommer återvända till dem. De är:

Historiepodden

The Nerdist

Thrilling Adventure Hour

Welcome to Night Vale

Såja, en ganska uttömmande lista på vad jag gillar att lyssna på just nu! Ganska tydlig brist på intervjuprogram á la Värvet, men det är väl inte min grej antar jag. Inte just nu i varje fall!

Hej hej,

Tove

Macho Max

Liksom resten av filmvärden har jag varit ganska insnöad på Mad Max på sistone. Och är man tillräckligt insnöad på nåt och har en penna är det såklart bara en tidsfråga innan man börjar kludda på det. Egentligen började det här bara som nån allmän machosnubbe för att öva på muskulösa  människor, men sen började Mad Max-tankarna smyga sig på och det blev till slut nån slags Mad max-fanart, inspirerad av hur han ser ut i The Road Warrior - fast med en något mer McBain-artad fysik än i filmen. Så går det när man börjar med att rita nån allmän muskelknutte utan några övriga tankar. Ska det vara en ordentlig Mad Max-bild borde det väl också finnas en bil med i bilden, men sånt orkar jag då rakt inte med.
Less is more, dammit! Och lathet har absolut inget med saken att göra!

Svullnader

Jag vet att följande påstående kan kännas som en typisk melodramatisk överdrift, men ju längre den här sjukan håller sig kvar desto mer övertygad blir jag  att min kropp faktiskt hatar mig.
Alltså, seriöst - TRE VECKOR?! Vad är det för sabla helvetesvirus som tycker att en veckas feber, förkylning, svullen hals och hosta och illamående inte räcker? Inte ens när man går till vårdcentralen och får betala en massa pengar för specialutskrivet penicillin och hostmedicin så försvinner det. Visst, det hjälpte ett tag, men en knapp vecka efter att kuren är avslutat så har halsen likt förbannat svullnat upp lika mycket som förut, lagom till passionskonserter med studentkören och påskresor till Göteborg.

Så med det i åtanke känner jag mig faktiskt himla  självbelåten över att jag faktiskt ändå har lyckats uträtta saker medan jag har varit sjuk. Jag har till exempel både lyckats klämma in en till körlektion och bokat tid för att köra halkbanan i mitten av april. (Och vid det laget borde jag väl för fan ha blivit frisk.) Sedan har jag också fått till en 15-sekunders reklamfilm med 3D-animering i skolan som jag kanske kommer att visa för er någon dag.
Och sist men inte minst så har jag ju också bott för mig själv i min nya lägenhet i en dryg månad nu utan att det har skett några större katastrofer. Och imorgon ska jag banne mig vara med på passionskonserten bara för att ge fingret åt den här sabla halsinfektionen. Och efter det bestämmer jag att jag ska bli frisk för nu får det fanimej vara nog med det här.