Alumn

Ja, så var det med det.

Efter tre års pluggande, föregått av två års sökande, har jag till slut gått färdigt utbildningen Digital Medieproduktion på Umeå Universitet och det är återigen dags för postexaminationens jobbsökande, nätverkande och... mer jobbsökande. Det är såklart definitivt en rejäl tillfredsställelse i att ha faktiskt slutfört en utbildning, särskilt en som man har haft som sin huvudsakliga karriärs-ambition, men det är också en hel del vemod och osäkerhet inblandat nu när det livskapitlet är slut. Inte minst för att en ansenlig del av mitt socialliv nu riskerar att reduceras till enstaka "likes"på facebook efter att i tre år ha varit en av de stadigaste pelarna i tillvaron och en av de huvudsakliga källorna för fester, filmkvällar, pubkvällar och andra grejer som livar upp mellan inlämningarna och uppsatserna. Eller, rättare sagt, så är det en massa festgrejer jag har missat under åren och det är inte förrän den senare halvan av programmet, speciellt nu den sista terminen, som jag verkligen har börjat anstränga mig för att hänga med på så mycket som möjligt, vilket gör mig ännu mer frustrerad och ångerfull över att jag inte gjorde det tidigare.
Men det är ju så det alltid går till - man jobbar på att känna sig hemma och bekväm i en ny grupp människor och just som man känner att man har lyckats så är det slut, man splittras och får börja om med nästa grupp man hamnar i. Det hände i högstadiet, det hände gymnasiet och nu hände det med kandidatutbildningen också.
Det där blev lite väl negativt, så jag får ju också komma ihåg allt det som jag faktiskt inte missade och som bidrog till en massa fantastiska minnen att bära med sig nu efteråt. inte minst så har det ju varit en hel del grupprojekt och filmprojekt i samband med utbildningen som alla var en fröjd att jobba med. Att få filma, redigera, animera och arbeta med olika externa företag som en del av programmets läroplan har var it en av de största ljuspunkterna under de senaste tre åren och det har givetvis även varit himla spännande att få plugga utomlands en termin, vilket är något som jag aldrig skulle ha vågat för tre år sedan.
Men sen, som sagt så har det ju varit alla kurskompisar som gjort tiden extra speciell, vilket jag har känt mer än nånsin nu under de sista veckorna med valborgsfestande, brännbollsyran och andra partysammanhang som har fyllt upp nästan varje helg nu mot slutet. Och nu är det också slut på det, i alla fall i skolsammanhang. Utbildningen är färdig och nu gäller det istället att blicka framåt, tänka ut mer exakt vad man vill jobba med och hur man ska gå till väga för att åstadkomma det. Samma gamla panik som förr alltså, speciellt eftersom det här universitetsprogrammet har varit min huvudambition de senaste 4-5 åren och nu måste jag hitta en ny huvudambition.  Men nu kan jag i alla fall försöka bygga vidare på en universitetsutbildning och även se tillbaka på de kurskompisar och lärare som gjorde utbildningen så härlig som den blev och även förhoppningsvis fortsätta hålla kontakten med folk även efter examen.
Och jag vet att jag i alla fall kan vänta ett litet tag med nästa steg eftersom mamma drar med mig och systrarna till Menorca imorgon i samband med 60-års-dagen. Så då får man lite mer tid att tänka igenom nästa steg.

Tack för de här åren, DMP.