Gråt och Tandagnissel

Jag har just sett färdigt Sagan om Konungens Återkomst. Det är inget ovanligt med det.
Jag såg klart den 02:30. Det är inget märkligt med det heller.
Men jag storgrät. Och jag menar inte att jag snyftade till lite utan jag storgrät verkligen. Jag snorade, hulkade, snyftade - hela paketet.
DET är ganska märkligt. I alla fall för mig.
Visserligen har jag snyftat till lite förut när jag har sett slutet på filmen men aldrig så här mycket. Och jag har sett många sorgliga scener i filmer genom åren, men ändå har jag gråtit till ytterst få. Men ikväll, när jag snyftade och snorade som värst fick jag en mindre uppenbarelse om varför jag gråter när jag gör det:

Jag gråter när det är bitterljuvt.

Jag har funderat och jag tror faktiskt att det kan ligga något i den här tesen.
Det är förmodligen därför jag gråter i slutet av Schindler's List, eller när Forrest Gump får träffa sin son, eller när John Connor tröstar sin mamma i T2, eller i den scenen jag nyss nämnde när Frodo säger adjö till sina vänner för evigt. Det finns förstås även undantag till den här regeln men den tycks ändå stämma förvånansvärt väl.

Sådär. Nu kan jag gå och lägga mig.