Prinsessfunderingar

Jag lyssnar på galna damer som sjunger jazz. Mycket innerligt.

Jag fick lön igår (haha, jag skrev kön först, det hade blivit roligt), och nu är jag så sjukt sugen på att beställa tröjor från threadless. Eller var som helst ifrån så länge de har snygga tröjor. På superherostuff har de ganska snygga tröjor, men jäklar vad dyra de är.

Förresten börjar jag bli less på alla dessa vita t-shirts från t-post. Kom igen, liksom. Dessutom måste jag nog snart rensa ut de tröjor jag inte använder, för de tar en massa plats i min garderob. Plats jag inte har över. Men jag vill inte skiljas från dem, ens de jag inte gillar så mycket. Jag är liksom så kär i konceptet, det känns fel att skänka bort tröjorna.

I övrigt är jag mitt uppe i ett skov av sex jobbkvällar i rad. Jag ser fram emot lördag, för då är jag ledig, och Anton och jag ska se Toy Story 3 på bio.

En lite intressant insikt, förresten. Häromdagen pratade jag med någon om kronprinsessbröllopet, och vi sa båda att "man hade ju inte tänkt titta, men där satt man ändå". Och så sa hon att jamen det kanske inte var så konstigt, man ville ju vara prinsessa när man var liten. Sen fortsatte vi göra det vi höll på med var för sig, men jag kände att kommentaren skavde lite någonstans. För jag ville faktiskt aldrig vara prinsessa. Jag har gillat Disneyfilmer lika mycket som alla andra när jag var liten, och det är klart att den jämna och fina animeringen gör att man vill ha fina klänningar och dansa och sjunga med små djur eller fiskar och jag vet inte allt. Men jag tror inte att jag har kopplat ihop prinsessklänningarna med prinsessorna. Det är en sak att vilja ha prinsessklänning, men en annan att faktiskt vilja vara prinsessa. Och det ville inte jag.

Jag ville vara Astrid Lindgren.