Iron Man 2

Det var visserligen 5 månader sen jag såg den här filmen på bio, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Sedan jag avnjöt IM2 på bio den första maj så har jag läst en jäkla massa gnäll om den på internet vilket frustrerar mig. Men det är inte gnället i sig som jag stör mig på utan att den kritik som gnället grundar sig i är till ca 85 % helt idiotisk. Så det här kan ses som en liten harang för att ge ett utlopp åt all frustration.

Filmen handlar i stort sett om hur Tony Stark blir tvungen att hantera konsekvenserna av att ha deklarerat "I Am Iron Man" i slutet av första filmen.
I filmens första scener tycks han inte ha något större problem med detta men situationen ändras snabbt när den bittre och brutale ryssen Ivan Vanko dyker upp med planer på en vendetta mot hela Stark-familjen. Och inte blir det bättre när Vanko slår sig ihop med vapentillverkaren Justin Hammer som har ambition att ta Tony Starks plats i spotlighten.

Det är mycket som pågår i Iron Man 2.
"För mycket" säger vissa. "Bullshit" säger jag.
Filmen handlar om hur Tony Stark faller ner från sin hybris-piedestal med resultatet att hela världen vänder sig emot honom. Med det i åtanke känns det självklart att det händer mycket i filmen. Precis som Tony Stark känner man sig överväldigad av alla som tycks vara ute efter honom. Till slut förstår han att han inte behöver utkämpa alla sina strider ensam och att han behöver den hjälp som erbjuds honom om han ska kunna rädda, inte bara sig själv, utan också det arv som han lämnar efter sig till nästa generationer. Detta gör honom till en mer ödmjuk, mer komplett superhjälte och gör att han till slut blir värdig namnet Iron Man.

Denna inre resa skildras dessutom på ett uppfriskande subtilt sätt. Istället för att överförtydliga och överanalysera allt in i minsta detalj i långa dialoger som vissa andra regissörer *host*ChristopherNolan*host* kan karaktärerna ofta säga mycket med bara en liten fåordig replik eller bara en blick vilket gör att tittaren faktiskt måste (ve och fasa!) tänka lite själv ibland.

Det finns också folk som påstår att filmen innehåller alldeles för många planteringar för Avengers-filmen som distraherar från historien vilket får mig att uppgivet skaka på huvudet. Det här är alla Avengers-referenser som är med i filmen:

En glimpt av Captain America's sköld.
En kort scen hos SHIELD som händer EFTER att huvudhistorien har berättats
En scen efter eftertexterna som jag inte tänker spoila.
Herregud, så mycket! Det är ju nästan halva filmen eller hur? Och nej, Nick Fury räknas inte eftersom han är en viktig del av historien och nästan aldrig nämner Avengers. Och om man bara kan tänka "Avengers" i huvudet så fort han är med så är det ens eget problem, inte filmens.

Sedan har det också gnällts om vissa skådespelarinsatser, men personligen anser jag att det inte finns en enda dålig skådespelare i den här filmen. De minst bra skådespelarna är fortfarande bra och de bästa skådespelarna är fantastiska. Alla återkommande skådisar som Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow gör ett lika oklanderligt jobb som förr, så jag fokuserar på de nya namnen.

Don Cheadle ersätter Terrence Howard som James Rhodes och även om vissa tycks ha haft svårt att vänja sig vid detta (vilket är deras problem, inte filmens) så gör han ett bra jobb i rollen och lyckas med att visa hur Rhodeys lojalitet slits mellan hans bästa kompis och hans överordnade i armen.

Mickey Rourke är också riktigt bra som Ivan Vanko. Med sin tjocka ryska accent och många fängelsetatueringar är både hotfull så det räcker och tillräckligt sympatisk för att man ska kunna förstå hans avsikter även om man knappast hejar på honom.

Scarlett Johansson gjorde också riktigt bra ifrån sig som Black Widow - och jag tycker inte det bara för att hon är en så fantastiskt vacker kvinna att det nästan gör fysiskt ont varje gång hon dyker upp i filmen. Jag gillar verkligen hennes totala 180- graders vändning från enigmatisk och förförisk assistent till fokuserad och stenhård SHIELD-agent. Hennes actionscen i filmen är underbar. Jag gillar dessutom hur hon inte porträtterar Black Widow som nån super-stereotypisk Bond-skurk utan faktiskt ger ett ganska subtilt framträdande. Sen finns det ju vissa som tycker att de inte utvecklade hennes karaktär tillräckligt, men det är ju meningen att hon ska vara en mystisk karaktär som man inte vet något mycket om. Dessutom klagar ju folk redan på att det händer för mycket i filmen så att försöka klämma in hela hennes komplicerade bakgrundshistoria när hon bara är en biroll låter inte särskilt smart.

Samuel Jackson gör också ett bra jobb som Nick Fury även om han ibland låter lite för mycket som Jules Winnfield i Pulp Fiction.

Men den bästa nykomlingen i filmen är utan tvekan Sam Rockwell som Justin Hammer. Han är i stort sett som om någon hade tagit Tony Stark, kopplat honom till en maskin och sugit ut all karisma och charm. Han är en underbart slemmig och patetisk liten fjant som ständigt kämpar för att ta sig ut ur Tony Starks skugga. Dessutom är han den perfekta motpolen till det ruvande hotet som är Mickey Rourke. Den ena av dem säger väldigt lite men gör väldigt mycket medan den andra babblar på som en idiot i försök att dölja sin tekniska inkompetens. Kort sagt: Sam Rockwell äger.

Nu har jag försvarat filmen en massa, så då kan jag väl också erkänna att den inte är perfekt. Tempot saktar ner alldeles för mycket i mitten av filmen och den sista striden mot Vanko är på tok för kort. Sen finns det även några få korta ögonblick här och där som bara är fåniga och får mig att himla med ögonen. (Och nej, födelsedagsfesten är inte ett av dem) men som ni nog förstår så är detta bara nitpicks som snabbt glöms bort när man tänker på allt som är bra med filmen: Storyn, skådespelarna, actionscenerna - det finns gott om saker att gilla här och det är de sakerna jag väljer att fokusera på.

8/10

Fihackat

Ibland när jag kommer på att jag vill blogga dyker det upp en massa konstiga citat i huvudet. Just idag är det en massa robin hood som snurrar. Fråga mig inte varför.

Nu står grytan med rotsaker på spisen och jag försöker bestämma hur jag ska ta tag i söndagen. Eller, först och främst försöker jag bestämma om det ska bli soppa eller sås. Just nu lutar det mest åt sås, men då måste jag koka pasta och det känns jobbigt. Kanske är soppa bättre ändå. Jag har ju inte kryddat än så fältet är fortfarande öppet.

Det blev soppa! På en spik. Nästan. Fast mest på rotsaker och linser.

Snart, kära syskon, är det höstlov här. Då kommer jag upp och terroriserar er med mitt nonsens irl, så att säga.

En varning: Here be geeking

Idag var jag på körrep, som är brukligt på måndagskvällar. Vi kollade lite på repertoaren vi ska sjunga på julkonserterna, och det var fina grejer. Till exempel ska vi sjunga en av mina favvo-jullåtar, som heter Here is the little door och är skriven av Herbert Howells. Texten är skriven precis efter avslutat första världskrig av en engelsman vid namn Frances Chesterton, och den är så häftig. Den första, vadskamansäga, versen? är mest en beskrivning av hur de tre vise männen kommer till den lille jesusbäbisen och ger honom saker. Vackert beskrivet, men liksom samma historia som man alltid hört. Och sen! Sen kommer andra versen, och då slår jesusbarnet upp ögonen och ger sina egna gåvor (jag klistrar in dikten för att jag vill, HAH. Låten på spotify):

Here is the little door, lift up the latch, oh lift!
We need not wander more but enter with our gift;
Our gift of finest gold,
Gold that was never bought nor sold;
Myrrh to be strewn about his bed;
Incense in clouds about his head;
All for the Child who stirs not in his sleep.
But holy slumber holds with ass and sheep.

Bend low about his bed, for each he has a gift;
See how his eyes awake, lift up your hands, O lift!
For gold, he gives a keen-edged sword
(Defend with it Thy little Lord!),
For incense, smoke of battle red.
Myrrh for the honoured happy dead;
Gifts for his children terrible and sweet,
Touched by such tiny hands and
Oh such tiny feet.


I den andra versen tycker jag att man kan läsa in så mycket ilska och sorg. Kom ihåg, skriven precis efter första världskriget. Det finns ett uttryck som heter teodice-problemet, som om jag förstått det rätt handlar om varför, om Gud existerar, denne i såna fall låter så mycket hemska saker hända i världen. I andra versen är det jesusbarnet som ger mänskligheten ("gifts for his children terrible and sweet") ett vasst svärd, rök över slagfälten och hedrade döda (jag blir lite förvirrad av grammatiken i raden om myrran, men jag tror att det är det som menas om man kollar på mönstret i de två andra raderna). Och eftersom Jesus är Gud i mänsklig form leder det mig att tro att författaren till dikten kände sig sviken av Gud, en känsla som han säkert var långt ifrån ensam om. Och alltså, de där två sista raderna. Vad jag älskar dem. Hur ofta får man avsluta ett körstycke med "feet", liksom?

Så ja, jag gillar verkligen den här sången (dikten också, i och för sig, men den hade jag nog aldrig läst om det inte hade varit för att den blivit tonsatt). Jag tycker om att den verkar ha fler bottnar än många andra julsånger. Fast egentligen tycker jag inte att den är så julig, men det kanske är för att jag tänker på texten för mycket.

Ftb!

Ibland behövs en alldeles för lång dusch för att hitta peppen. Idag är en sån dag. Nu har jag lyckats fixa avtryckaren på finkameran och planerar att ta med den vart jag än går idag. Kanske fånga någon eller något på bild, tänkte jag. Syskon! Undrar ni inte lite hur det ser ut här? Jag kanske borde komplettera med digitalkameran för en något snabbare bilduppdatering...

Robyn peppar till lunch och övning.

Just det, jag kanske ska ta på mig ett par byxor innan jag går ut i köket. Utan byxor är ju egentligen bäst i de flesta lägen.

Det här är jag

Den här måste faktiskt läggas upp. Inte för att jag sett 30 Rock, utan för att den är otroligt relevant.

Jag kommer ihåg när simmarna hade stjärntecken, och vissa var stört omöjliga att para ihop. De ville bara inte gilla varandra. Det är inte logiskt, tycker jag.

Själv är jag lejon enligt de flesta horoskopspalter, men enligt några få är jag kräfta. Jag tror att lejon är typ stolta. Eller lite dryga. Antagligen både och. En gång läste jag att de var lättimponerade av pengar, och ville man snärja en lejonkvinna skulle man se till att ha en fin bil eller klocka eller nåt sånt dumt. Och just det, lejon vill bara ha på sig fina märkeskläder. Som jag, då (ironi).

Nu har jag förresten skapat en mapp som heter "löjliga bilder" i mina dokument. Underbart med lite struktur i livet.

Nu är det klippt

Jag är klippt och färgad. Det är fint. Tove out.

He' blååås

Två tredjedelar av skribenterna på den här bloggen läser just nu Haruki Murakamis bok Kafka på stranden. Det är en bra bok. Själv har jag bestämt att jag måste läsa ut den innan jag får börja på en ny, och det är nog ganska bra bestämt. Om 3-6 dagar bör nämligen ett par böcker av John Green dyka upp, och dem får jag inte börja med om jag inte är färdig med den här vid det laget. Men det är nog ingen större fara att jag inte blir klar, jag har kanske femtio sidor kvar. Plättlätt, särskilt när det är en bok man gillar.

I kväll ska Anton och jag öva med orkestern. Vi har ju gått med i hemvärnets musikkår här i stan, jojomen. Nu är det julrepertoar som gäller, det blir nog trevligt. Vi ska spela Advent! Otto Olsson, alltså. Den har jag bara sjungit, aldrig spelat, så det blir nog skojigt.

Och just det! För ett par tre dagar sedan började jag tänka att det nog började bli dags att gå och klippa sig. Så då, för att gå från tanke till handling, ringde jag helt sonika till min frisörsalong of choice. Jag fick en tid imorrn. Det är trevligt att inte skjuta upp saker, ändå.

Kaffe mé drömmar

Nu är det en sån där kväll då man inte vill sova igen. Annars är jag faktiskt ganska duktig på att gå och lägga mig i tid nuförtiden. Det kan Tove intyga.

Idag har vi haft vår första spelning med klassen och överlevt. Vi har heller inte dödat varandra under repen, så det får väl ses som ett gott tecken. Vi spelade på ett bibliotek för ortens pensionärer och det var mycket uppskattat. Jag inser när jag läser vad jag skrivit att det låter som att det gick jättedåligt, men så var verkligen inte fallet. Det mesta gick faktiskt riktigt bra.

Hemma på skolan är det homecominghelg och här kryllar av människor man aldrig sett förut men som alla (verkligen, alla) verkar känna varandra otroligt väl. Kvällen avslutades med en andakt och jag fick så mycket konfavibbar att jag nästan blev lite illa till mods. Men bara nästan. Jag är verkligen klar med kristendomen. Jag har funderat, vridit och vänt på saken men nej, jag är inte kristen. Så, nu vet ni det också.

Kvällens sista insikt kom i form av ny musik. Jag inser att jag varit för snabb med att avfärda musik bara för att den råkar tillhöra en genre som jag sällan lyssnar på. Nu måste jag börja lyssna på (bra) r n' b och hip hop. Jo, så är det faktiskt.

Fast först ska jag sova så jag orkar öva de planerade 3 timmarna imorgon.

Å hopp!

Förresten, jag vet att rubriken ser rent obehaglig ut med accenten där man hade behövt något annat för att symbolisera ett förkortat ord. Får man föreslå en apostrof? Det är nämligen inte riktigt samma grej. Den (rubriken) är ett direkt citat (nämligen namnet på) från evenemanget vi spelade på i förmiddags. Då kanske ni förstår bättre.