Jag våndades, jag oroade mig, jag övervägde att hoppa av men till slut så följde jag ändå med orkestern för att göra högvakten i Stockholm. Och märkligt nog så blev det faktiskt inte alls så fasansfullt som jag hade trott. Visserligen brukar saker och ting nästan aldrig vara så fasansfulla som jag tror men i det här fallet känns det extra anmärkningsvärt då jag faktiskt till och med hade rätt så trevligt ibland.
Det kan i och för sig bero på att jag slapp det mesta av marscherandet eftersom jag suger på det. (Två meter lång + lågt blodtryck + prestationsångest = dålig kombination.)
Istället fick jag gå längst bak och plocka upp allt som eventuellt tappades av den marscherande orkestern. Ingen tappade något så jag kände mig en aning överflödig där bak men jag är icke desto mindre nöjd med arrangemanget.
Så nu är jag hemma igen och funderar på att fira detta med en av alla de filmer jag fick i födelsedagspresent. Vilken ska jag ta? Mulholland Drive? Den Långa Flykten? Pianisten? Pansarkryssaren Potemkin?
Beslut, beslut, beslut...
3 kommentarer:
Kul att läsa! Hade väl nästan anat att det blev bättre än väntat. Och jag vet vilken film du såg... Var den bra?
Like!
Underbart!! Du är en klarsynt klippa!
Vilken film blev det?
Skicka en kommentar