Under sensommaren 1999 hade en animerad familjefilm premiär i USA. Filmen utspelade sig 1957 och handlade om en liten pojke som blir vän med en enorm robot från en avlägsen planet. Namnet på denna film var "The Iron Giant" ("Järnjätten" på svenska) och den var, på alla sätt och vis, ett mästerverk. Tyvärr förstod inte Warner Brothers detta och såg inte filmen som något mer en tecknad liten bagatell för småbarnen som knappast var värd att satsa på. Därför gjordes inga försök att marknadsföra filmen ordentligt och filmen, som borde ha blivit en stormsuccé och en klassiker av samma mått som "E.T." och "Lejonkungen", floppade på biograferna och glömdes bort. Detta är helt enkelt förjävligt och därför tänker jag nu gå igenom varför den här filmen är så oerhört underskattad och varför ni ska skämmas fruktansvärt mycket om ni aldrig har sett den, eller ens hört talas om den.
Till och börja med har vi själva historien. Idén om ett möte mellan människa och utomjording är visserligen inget nytt, men det som gör berättelsen så kraftfull i just den här filmen är nog helt enkelt det faktum att den utspelar sig 1957, alltså mitt under kalla kriget, en period i världshistorien då kärnvapenhotet ständigt lurade vid horisonten, xenofobi och paranoia var vardag och (nästan) alla science fiction-berättelser handlade om ondsinta monster som inte ville något annat än att förinta oss stackars försvarslösa människor.
Med denna bakgrund i åtanke blir vänskapen mellan pojken och jätten plötsligt så oerhört mycket mer rörande eftersom det bryter mot alla tidens regler och konventioner. För man kan väl för tusan inte få för sig att en 50 meter hög robot som klampar runt på landsbygden och äter bilar och kraftstationer kan vara något annat än ett hot? Jo det kan man. Hela filmen kan faktiskt ses som en satir över alla dessa B-filmer och de science fiction-klichéer som fanns överallt på 50-talet.
Filmen börjar till exempel precis som en av dessa.
Det är en mörk och stormig natt och en ensam gammal fiskare, vilse i stormen kämpar för att hålla sin båt flytande. Plötsligt lyses den mörka himlen upp av ett enormt eldklot som far över himlen och störtar ner i havet. Fiskaren kämpar vidare, men plötsligt går båten på grund. Fiskaren tittar upp och och ser en enorm, mörk gestalt med känslokalla vita ögon avteckna sig mot den blixtbeströdda himlen. Sen sköljer en våg ner honom i vattnet och han ser inget mer...
Den här sortens scen kan man se i alla möjliga sorters science fiction-filmer och här introduceras Jätten som samma sorts hotfulla rymdmonster som har setts i otaliga andra filmer, vilket gör avslöjandet av hans sanna natur senare i filmen blir mycket mer effektfullt.
Det är dock mer än så som gör Jättens karaktär så minnesvärd. Han skapades för att vara ett massförstörelsevapen, men i och med att han huvud skadades när han landade så har hans ursprungliga programmering raderats ut och han får därmed möjligheten att forma sin egen identitet från ruta ett. När då pojken Hogarth får träffa honom ordentligt för första gången förstår vi att han inte är någon mördarmaskin, utan snarare ett vilset barn. Hogarth tar dock hand om Jätten, ger honom en uppfostran och lär honom skilja mellan rätt och fel. När så jätten får se ett vapen för första gången blir han förfärad, trots att han själv skapades för samma syfte. (även om varken karaktärerna eller publiken vet det än.)
Samtidigt så jagas Jätten av filmens antagonist, Kent Mansley, en karaktär som med sin snabbtalande attityd och sitt kvinnocharmande (tror han) sätt skulle ha kunnat vara protagonisten i en mer konventionell 50-tals-film. Här personifierar han dock istället den rädsla och paranoia som genomsyrar filmens politiska bakgrund och efterhand får vi veta att under hans stiliga, välputsade yttre är han ett skakigt nervvrak, besatt av att undanröja allt som kan utgöra minsta lilla hot mot landets säkerhet.
Ironiskt nog är det just denna Kalla-Kriget-paranoia som förvandlar Jätten till just det monster som alla tror att han är. Efter att ha jagats runt av hela USA:s militär så misstar Jätten Hogarth för att ha dödats och i sin förtvivlan tappar han fullständigt besinningen och släpper lös hela sin utomjordiska vapenarsenal på människorna som nu har skapat precis det domedagsmonster som de hela tiden försökte stoppa. Så tokigt det kan bli!
De ironiska vändningarna slutar dock inte där. Efter att ha försökt och misslyckats med allt de har för att stoppa jätten blir armén tvungna att ta till Kalla Krigets största fasa - kärnvapen. Och den som panikslaget utfärdar denna order är inte arméns general utan Kent Mansley, som nu har låtit sin extrema paranoia döma tusentals oskyldiga till döden.
När Jätten får veta detta skulle han kunna välja att lämna stadens invånare och armén åt deras öde, (dessa människor har ju inte bara bemött honom med rädsla och hat under filmen, utan de tvingade honom också kortvarigt att förvandlas till just det skräckinjagande vapen som han ständigt försökt visa att han inte är.) men istället bestämmer han sig för att göra som hans idol, Stålmannen, skulle ha gjort och väljer att offra sig för att rädda staden och dess invånare från den förödelse som armén själva har råkat släppa lös. Vid det här laget har Jätten utvecklats fullt som karaktär, från själlös maskin, till vilset barn, till domedagsvapen, och till slut, till en osjälvisk hjälte.
Nu kanske ni förstår bättre varför den här filmen är ett sådant obesjunget mästerverk, och då har jag ändå inte nämnt saker som filmens underbara humor, dess förvånansvärt sofistikerade avbildning av 50-talets USA, dess fantastiska musik och röstskådespelare eller dess fenomenala animering, inte bara på Jätten utan på alla karaktärerna.
Och om ni inte orkade läsa all text kan jag bara säga så här: SE DEN! Annars är ni usla människor och borde straffas!
Tack för mig!
