In-och-Ut-slagen?

Nu så har jag varit med i Arbetsförmedlingens ungdomsjobbsgaranti i snart 8 månader utan någon större framgång i att få jobb. Därför har jag nu, efter rekommendation från handledaren, börjat gå med i KFUMs praktikprogram "Sesam".
Det ska erkännas att jag inte hade så överdrivet mycket entusiasm inför det första mötet och jag är fortfarande inte direkt superentusiastisk, men med det i åtanke har det faktiskt inte varit så illa. Resten av gruppen består av en rätt hygglig skara på 6 killar i 19-22-års åldern, så hela socialiserings-grejen går ändå rätt bra. För att vara mig alltså.

Det är inte särskilt intensiva arbetsuppgifter heller. Sedan jag började förra veckan så har majoriteten av vardagarna bestått av en massa föreläsningar och info om saker som hur arbetsmarknaden ser ut, bästa sättet att skriva sitt CV och att ha rätt attityd på jobbintervjun.

Det känns visserligen ganska hårt att börja 09:00 varje morgon efter att ha sovit till 11:00 nästan varje dag, men det här känns ändå som ett steg i rätt riktning mot någon sorts anställning.

Övriga nyheter: Jag bor numera hemma hos pappa och jag firar min tillgång till hans HD-TV med att ha startat ett nytt Mass Effect-spel. Och den här gången spelar jag som tjej, vilket jag tycker känns spännande. Äntligen kan jag bli ihop med Thane!
Faktum är att jag nog hellre vill fortsätta med det än sitta här och skriva, så adjö!

Högvakt, schmögvakt

Jag våndades, jag oroade mig, jag övervägde att hoppa av men till slut så följde jag ändå med orkestern för att göra högvakten i Stockholm. Och märkligt nog så blev det faktiskt inte alls så fasansfullt som jag hade trott. Visserligen brukar saker och ting nästan aldrig vara så fasansfulla som jag tror men i det här fallet känns det extra anmärkningsvärt då jag faktiskt till och med hade rätt så trevligt ibland.
Det kan i och för sig bero på att jag slapp det mesta av marscherandet eftersom jag suger på det. (Två meter lång + lågt blodtryck + prestationsångest = dålig kombination.)
Istället fick jag gå längst bak och plocka upp allt som eventuellt tappades av den marscherande orkestern. Ingen tappade något så jag kände mig en aning överflödig där bak men jag är icke desto mindre nöjd med arrangemanget.

Så nu är jag hemma igen och funderar på att fira detta med en av alla de filmer jag fick i födelsedagspresent. Vilken ska jag ta? Mulholland Drive? Den Långa Flykten? Pianisten? Pansarkryssaren Potemkin?

Beslut, beslut, beslut...

JärnJätten

Under sensommaren 1999 hade en animerad familjefilm premiär i USA. Filmen utspelade sig 1957 och handlade om en liten pojke som blir vän med en enorm robot från en avlägsen planet. Namnet på denna film var "The Iron Giant" ("Järnjätten" på svenska) och den var, på alla sätt och vis, ett mästerverk. Tyvärr förstod inte Warner Brothers detta och såg inte filmen som något mer en tecknad liten bagatell för småbarnen som knappast var värd att satsa på. Därför gjordes inga försök att marknadsföra filmen ordentligt och filmen, som borde ha blivit en stormsuccé och en klassiker av samma mått som "E.T." och "Lejonkungen", floppade på biograferna och glömdes bort. Detta är helt enkelt förjävligt och därför tänker jag nu gå igenom varför den här filmen är så oerhört underskattad och varför ni ska skämmas fruktansvärt mycket om ni aldrig har sett den, eller ens hört talas om den.



Till och börja med har vi själva historien. Idén om ett möte mellan människa och utomjording är visserligen inget nytt, men det som gör berättelsen så kraftfull i just den här filmen är nog helt enkelt det faktum att den utspelar sig 1957, alltså mitt under kalla kriget, en period i världshistorien då kärnvapenhotet ständigt lurade vid horisonten, xenofobi och paranoia var vardag och (nästan) alla science fiction-berättelser handlade om ondsinta monster som inte ville något annat än att förinta oss stackars försvarslösa människor.
Med denna bakgrund i åtanke blir vänskapen mellan pojken och jätten plötsligt så oerhört mycket mer rörande eftersom det bryter mot alla tidens regler och konventioner. För man kan väl för tusan inte få för sig att en 50 meter hög robot som klampar runt på landsbygden och äter bilar och kraftstationer kan vara något annat än ett hot? Jo det kan man. Hela filmen kan faktiskt ses som en satir över alla dessa B-filmer och de science fiction-klichéer som fanns överallt på 50-talet.
Filmen börjar till exempel precis som en av dessa.

Det är en mörk och stormig natt och en ensam gammal fiskare, vilse i stormen kämpar för att hålla sin båt flytande. Plötsligt lyses den mörka himlen upp av ett enormt eldklot som far över himlen och störtar ner i havet. Fiskaren kämpar vidare, men plötsligt går båten på grund. Fiskaren tittar upp och och ser en enorm, mörk gestalt med känslokalla vita ögon avteckna sig mot den blixtbeströdda himlen. Sen sköljer en våg ner honom i vattnet och han ser inget mer...

Den här sortens scen kan man se i alla möjliga sorters science fiction-filmer och här introduceras Jätten som samma sorts hotfulla rymdmonster som har setts i otaliga andra filmer, vilket gör avslöjandet av hans sanna natur senare i filmen blir mycket mer effektfullt.

Det är dock mer än så som gör Jättens karaktär så minnesvärd. Han skapades för att vara ett massförstörelsevapen, men i och med att han huvud skadades när han landade så har hans ursprungliga programmering raderats ut och han får därmed möjligheten att forma sin egen identitet från ruta ett. När då pojken Hogarth får träffa honom ordentligt för första gången förstår vi att han inte är någon mördarmaskin, utan snarare ett vilset barn. Hogarth tar dock hand om Jätten, ger honom en uppfostran och lär honom skilja mellan rätt och fel. När så jätten får se ett vapen för första gången blir han förfärad, trots att han själv skapades för samma syfte. (även om varken karaktärerna eller publiken vet det än.)



Samtidigt så jagas Jätten av filmens antagonist, Kent Mansley, en karaktär som med sin snabbtalande attityd och sitt kvinnocharmande (tror han) sätt skulle ha kunnat vara protagonisten i en mer konventionell 50-tals-film. Här personifierar han dock istället den rädsla och paranoia som genomsyrar filmens politiska bakgrund och efterhand får vi veta att under hans stiliga, välputsade yttre är han ett skakigt nervvrak, besatt av att undanröja allt som kan utgöra minsta lilla hot mot landets säkerhet.



Ironiskt nog är det just denna Kalla-Kriget-paranoia som förvandlar Jätten till just det monster som alla tror att han är. Efter att ha jagats runt av hela USA:s militär så misstar Jätten Hogarth för att ha dödats och i sin förtvivlan tappar han fullständigt besinningen och släpper lös hela sin utomjordiska vapenarsenal på människorna som nu har skapat precis det domedagsmonster som de hela tiden försökte stoppa. Så tokigt det kan bli!



De ironiska vändningarna slutar dock inte där. Efter att ha försökt och misslyckats med allt de har för att stoppa jätten blir armén tvungna att ta till Kalla Krigets största fasa - kärnvapen. Och den som panikslaget utfärdar denna order är inte arméns general utan Kent Mansley, som nu har låtit sin extrema paranoia döma tusentals oskyldiga till döden.
När Jätten får veta detta skulle han kunna välja att lämna stadens invånare och armén åt deras öde, (dessa människor har ju inte bara bemött honom med rädsla och hat under filmen, utan de tvingade honom också kortvarigt att förvandlas till just det skräckinjagande vapen som han ständigt försökt visa att han inte är.) men istället bestämmer han sig för att göra som hans idol, Stålmannen, skulle ha gjort och väljer att offra sig för att rädda staden och dess invånare från den förödelse som armén själva har råkat släppa lös. Vid det här laget har Jätten utvecklats fullt som karaktär, från själlös maskin, till vilset barn, till domedagsvapen, och till slut, till en osjälvisk hjälte.



Nu kanske ni förstår bättre varför den här filmen är ett sådant obesjunget mästerverk, och då har jag ändå inte nämnt saker som filmens underbara humor, dess förvånansvärt sofistikerade avbildning av 50-talets USA, dess fantastiska musik och röstskådespelare eller dess fenomenala animering, inte bara på Jätten utan på alla karaktärerna.

Och om ni inte orkade läsa all text kan jag bara säga så här: SE DEN! Annars är ni usla människor och borde straffas!

Tack för mig!

Halloween Recap

Jag brukar inte fira Halloween så överdrivet mycket. Jag köper inte en massa Halloweenpynt och hänger upp det hemma. Jag klär inte ut mig eller åker på halloweenparty eller något sånt.

Det finns dock en sak som jag gör varje år runt Halloween - nämligen se skräckfilmer! Dessutom försöker jag alltid se till att få in några nya filmer i programmet och i år, när jag äntligen har lärt mig utnyttja torrents, (jag vet, jag är teknofob) har jag äntligen lyckats få tag på flera av de filmer som jag velat se i åratal, men som varken går att låna, hyra eller köpa nånstans i stan eller på discshop.
And heeere they are!

YOUNG FRANKENSTEIN (1974)

Det är ingen skräckfilm, men det är en skräckfilms-satir, så därför funkar den som uppvärmning.
Dessutom är det både en jäkligt rolig parodi och en härligt kärleksfull hyllning till 30-talets skräckisar, så det finns betydligt sämre filmer att börja med.

"If you're blue, and you don't know where to go to, why don't you go where fashion sits..."
"'UTTIN' ON THE 'IIIIITZ!!"

HORROR OF DRACULA (1958)

Christopher Lee spelar Dracula och Peter Cushing spelar Van Helsing. Båda äger totalt sina roller. Det är skäl nog att se filmen, men den är också underbart gotiskt mörk och förvånansvärt sofistikerad för en 50-tals-skräckis.
Det är också rätt intressant att Jonathan Harker dör tidigt i filmen, något som jag önskar att han hade gjort i Coppolas Dracula också.

"I am Dracula and I welcome you to my home".

HALLOWEEN (1978)

Wow. Om det här inte är en milstolpe inom sin genre så vet jag inte vad som är det.
Jag älskar såna här skräckfilmer, där skräcken inte kommer från kopiösa mängder låtsasblod, utan från regin, atmosfären och att långsamt vrida upp spänningen tills man knappt står ut. John Carpenter inspirerades av Alfred Hitchcock och det märks. En äkta klassiker.

"I met him, fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding; even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and, the blackest eyes... the *devil's* eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil".

EVIL DEAD-TRILOGIN (1981, 1987, 1992)

Jag känner att jag har ökat mina nörd-credentials ordentligt genom att äntligen ha sett de här filmerna.
I första filmen åker Ash (Bruce Cambell) och hans polare upp i en avlägsen stuga (Varför? Vet ej.) där de hittar den uråldriga Necronomicon-boken vilket leder till att de råkar åkalla onda demoner som dödar ungdomarna eller förvandlar dem till zombies (eller "deadites" som de egentligen kallas).
I andra filmen fortsätter Ash kampen mot demonerna. Han tvingas såga av sin demonbesatta hand och ersätter den sedan med en rostig motorsåg. (Såklart!) Beväpnad med sin motorsåg och sitt hagelgevär börjar han sedan hacka sönder allehanda zombie-monster.
I tredje filmen åker Ash tillbaka till medeltiden och beväpnad med motorsåg, hagelgevär, bomber och granater leder han sina följeslagare mot en arme av de odöda.

Om ni fortfarande inte förstår varför jag numera älskar Evil Dead så får ni ta och kolla på youtube, för det går bara inte att uttrycka i ord hur underbara de här filmerna är.

"Groovy"

THE FLY (1986)

Den bästa filmen jag sett på år och dagar. En fasansfull varning om vad mänsklighetens vetenskapliga framsteg kan leda till om vi inte är försiktiga, men också en fruktansvärt hjärtskärande historia om en man som långsamt vittrar bort både fysiskt och mentalt medan han ersätts av något ohyggligt och omänskligt. Samtidigt kämpar hans flickvän desperat för att behålla kontakten med sin älskade medan han själv kämpar förgäves med att inte förlora sin identitet trots att hans personlighet långsamt ersätts av en insekts primitiva instinkter.
Ett groteskt, brutalt, hjärtslitande, oerhört gripande mästerverk.

"I'm saying... I'm saying I - I'm an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over... and the insect is awake."

Ingen dålig mängd filmer i år, eller hur?

Iron Man 2

Det var visserligen 5 månader sen jag såg den här filmen på bio, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Sedan jag avnjöt IM2 på bio den första maj så har jag läst en jäkla massa gnäll om den på internet vilket frustrerar mig. Men det är inte gnället i sig som jag stör mig på utan att den kritik som gnället grundar sig i är till ca 85 % helt idiotisk. Så det här kan ses som en liten harang för att ge ett utlopp åt all frustration.

Filmen handlar i stort sett om hur Tony Stark blir tvungen att hantera konsekvenserna av att ha deklarerat "I Am Iron Man" i slutet av första filmen.
I filmens första scener tycks han inte ha något större problem med detta men situationen ändras snabbt när den bittre och brutale ryssen Ivan Vanko dyker upp med planer på en vendetta mot hela Stark-familjen. Och inte blir det bättre när Vanko slår sig ihop med vapentillverkaren Justin Hammer som har ambition att ta Tony Starks plats i spotlighten.

Det är mycket som pågår i Iron Man 2.
"För mycket" säger vissa. "Bullshit" säger jag.
Filmen handlar om hur Tony Stark faller ner från sin hybris-piedestal med resultatet att hela världen vänder sig emot honom. Med det i åtanke känns det självklart att det händer mycket i filmen. Precis som Tony Stark känner man sig överväldigad av alla som tycks vara ute efter honom. Till slut förstår han att han inte behöver utkämpa alla sina strider ensam och att han behöver den hjälp som erbjuds honom om han ska kunna rädda, inte bara sig själv, utan också det arv som han lämnar efter sig till nästa generationer. Detta gör honom till en mer ödmjuk, mer komplett superhjälte och gör att han till slut blir värdig namnet Iron Man.

Denna inre resa skildras dessutom på ett uppfriskande subtilt sätt. Istället för att överförtydliga och överanalysera allt in i minsta detalj i långa dialoger som vissa andra regissörer *host*ChristopherNolan*host* kan karaktärerna ofta säga mycket med bara en liten fåordig replik eller bara en blick vilket gör att tittaren faktiskt måste (ve och fasa!) tänka lite själv ibland.

Det finns också folk som påstår att filmen innehåller alldeles för många planteringar för Avengers-filmen som distraherar från historien vilket får mig att uppgivet skaka på huvudet. Det här är alla Avengers-referenser som är med i filmen:

En glimpt av Captain America's sköld.
En kort scen hos SHIELD som händer EFTER att huvudhistorien har berättats
En scen efter eftertexterna som jag inte tänker spoila.
Herregud, så mycket! Det är ju nästan halva filmen eller hur? Och nej, Nick Fury räknas inte eftersom han är en viktig del av historien och nästan aldrig nämner Avengers. Och om man bara kan tänka "Avengers" i huvudet så fort han är med så är det ens eget problem, inte filmens.

Sedan har det också gnällts om vissa skådespelarinsatser, men personligen anser jag att det inte finns en enda dålig skådespelare i den här filmen. De minst bra skådespelarna är fortfarande bra och de bästa skådespelarna är fantastiska. Alla återkommande skådisar som Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow gör ett lika oklanderligt jobb som förr, så jag fokuserar på de nya namnen.

Don Cheadle ersätter Terrence Howard som James Rhodes och även om vissa tycks ha haft svårt att vänja sig vid detta (vilket är deras problem, inte filmens) så gör han ett bra jobb i rollen och lyckas med att visa hur Rhodeys lojalitet slits mellan hans bästa kompis och hans överordnade i armen.

Mickey Rourke är också riktigt bra som Ivan Vanko. Med sin tjocka ryska accent och många fängelsetatueringar är både hotfull så det räcker och tillräckligt sympatisk för att man ska kunna förstå hans avsikter även om man knappast hejar på honom.

Scarlett Johansson gjorde också riktigt bra ifrån sig som Black Widow - och jag tycker inte det bara för att hon är en så fantastiskt vacker kvinna att det nästan gör fysiskt ont varje gång hon dyker upp i filmen. Jag gillar verkligen hennes totala 180- graders vändning från enigmatisk och förförisk assistent till fokuserad och stenhård SHIELD-agent. Hennes actionscen i filmen är underbar. Jag gillar dessutom hur hon inte porträtterar Black Widow som nån super-stereotypisk Bond-skurk utan faktiskt ger ett ganska subtilt framträdande. Sen finns det ju vissa som tycker att de inte utvecklade hennes karaktär tillräckligt, men det är ju meningen att hon ska vara en mystisk karaktär som man inte vet något mycket om. Dessutom klagar ju folk redan på att det händer för mycket i filmen så att försöka klämma in hela hennes komplicerade bakgrundshistoria när hon bara är en biroll låter inte särskilt smart.

Samuel Jackson gör också ett bra jobb som Nick Fury även om han ibland låter lite för mycket som Jules Winnfield i Pulp Fiction.

Men den bästa nykomlingen i filmen är utan tvekan Sam Rockwell som Justin Hammer. Han är i stort sett som om någon hade tagit Tony Stark, kopplat honom till en maskin och sugit ut all karisma och charm. Han är en underbart slemmig och patetisk liten fjant som ständigt kämpar för att ta sig ut ur Tony Starks skugga. Dessutom är han den perfekta motpolen till det ruvande hotet som är Mickey Rourke. Den ena av dem säger väldigt lite men gör väldigt mycket medan den andra babblar på som en idiot i försök att dölja sin tekniska inkompetens. Kort sagt: Sam Rockwell äger.

Nu har jag försvarat filmen en massa, så då kan jag väl också erkänna att den inte är perfekt. Tempot saktar ner alldeles för mycket i mitten av filmen och den sista striden mot Vanko är på tok för kort. Sen finns det även några få korta ögonblick här och där som bara är fåniga och får mig att himla med ögonen. (Och nej, födelsedagsfesten är inte ett av dem) men som ni nog förstår så är detta bara nitpicks som snabbt glöms bort när man tänker på allt som är bra med filmen: Storyn, skådespelarna, actionscenerna - det finns gott om saker att gilla här och det är de sakerna jag väljer att fokusera på.

8/10

Toy Story 3

Det enda jobbiga med Pixars filmer är att här i Sverige måste man alltid vänta flera månader extra medan filmen dubbas eller nåt sånt. Och varje gång får man vara oerhört försiktig på IMDB och liknande hemsidor så att man inte råkar läsa en spoiler i kommentarerna och förstöra filmen för sig.

Men den som väntar på nåt gott väntar i cirka 97,4 procent av fallen inte för länge och Toy Story 3 var definitivt värt väntan. Speciellt om man har växt upp med de första två filmerna.

Visuellt var den såklart fantastiskt (det känns ganska onödigt att påpeka det med en Pixar-film) röst-skådespelarna var "top-notch" och manuset var fantastiskt. Speciellt för att filmens handling var en sån som lät alla karaktärerna - Hamm, Rex, Potatohead, Slinky, Jessie, Bullseye, och alla andra - glänsa och påminna en om varför de är såna underbara karaktärer.

Det var kort sagt en perfekt avslutning på en perfekt trilogi från en i stort sett perfekt filmstudio. Fast 3-Dn kändes ganska onödig egentligen. Det var visserligen skönt att det inte dök upp några dåliga 3D-gimmicks men efter ett tag märkte man verkligen inte av attfilmen var i 3-D.
Icke desto mindre var filmen skitbra. End of story.

NördChill

Visst är det väl trevligt när ett bekvämt sommarjobb bara trillar ner i famnen på en?
Jag hade inga som helst planer att jobba det här sommarlovet, bara chilla, se på film och njuta av lugnet före jobbsökar-stormen. Men så blev jag helt plötsligt erbjuden av pappa att förse katten Mini med mat , vatten och sällskap medan han och Robie var borta. Och en vecka senare hade jag 800 kr extra. Ba så där liksom!

Utöver det lilla uppdraget så har jag dock som väntat haft det väldans slappt denna sommar. Och som väntat viger jag det mesta av min tid åt filmtittande. Jag har både sett om gamla klassiker som Indiana Jones och Sagan om Ringen och även sett andra "nya" klassiker som Nyckeln Till Frihet (snyft) Lawrence of Arabien (EPIC!) och Bron Över Floden Kwai (Nästan lika epic!) Det finns mycket gott att låna på statsbiblioteket och att se på TV under dessa regniga sommardagar.

När jag inte jobbar på min filmnörds-cred så spenderar jag mycket av tiden med att hungrigt söka efter info om Marvel Studios framtida filmer. För som vi alla (kanske) vet så planerar ju Marvel en Avengers-film om två år där bl.a. Iron Man, Thor och Captain America kommer att stå enade på vita duken. Och som den enorma nörd jag är känns det oerhört upphetsande att få se detta megaprojekt långsamt ta form. Och under just den här helgen har det varit extra intensivt med ny information och bilder och intervjuer eftersom Comic-Con har hållit på för fullt på andra sidan Atlanten. Och man blir ju inte direkt mindre peppad av att få se sånt här.

Avengers Assemble!!

Den stora nackdelen med internet är ju att man får en jäkla massa gnäll på köpet. I kommentarerna får man ständigt läsa en massa skit från diverse okunniga människor som gnäller om att det är fel skådespelare, fel regissör eller folk som skadeglatt förutspår att alla filmer kommer misslyckas. När jag får läsa den överdrivet negativa attityd som vissa tycks ha så dyker alltid samma citat från Bioshock upp i huvudet.

Sagt av Sander Cohen:

SCREW YOU! SCREW ALL YOU FUCKING DOUBTERS! HERE'S WHAT I SAY TO ALL OF YOU!

Efter det börjar han spela Tjajkovskij och bussar alla sina splicers på en, men det känner jag behov av att göra.

Nu blev det ett himla långt inlägg här. Det för vara min kompensation för min frånvaro från bloggen under sommaren fram tills nu.

Poor Lonesome Cowboy

Klockan tolv går de flesta människor och lägger sig. Själv börjar jag kolla på film vid den tiden. Åtminstone ikväll/inatt. Filmen i fråga hette Stand By Me. Den handlar till stor del om relationerna mellan fyra killar i 12årsåldern under slutet av 50-talet.
Jag antar att filmen var tänkt att vara mysig och nostalgisk och sånt och det var den väl, men efter att ha sett filmen kände jag mig mest deprimerad. Filmen påminde mig nämligen om när jag var tolv och inte hade en enda kompis. Minnet har kanske förvrängt det en aning men jag minns ändå tydligt hur lycklig jag blev när jag fick höra att jag skulle slippa min klass nästa höst. Så jag kan ju inte ha trivts så överdrivet bra i klassen. Jag är faktiskt ganska övertygad om att jag var klassens så kallade "hackkyckling", den allra lägsta statusen man kan ha. Ibland undrar jag om alla de sociala problem jag har haft sen dess har sitt ursprung i den perioden av ensamhet eller om jag helt enkelt är en mes som måste lära sig att ta lite initiativ emellanåt.
God knows...

Fy fan, vilket emo-inlägg detta blev. Jag kan avsluta med att säga att Red Dead Redemption är ett skitkul spel och titeln på det här inlägget delvis inspirerades av den känsla som uppstår när man är ute och rider i månskenet mitt i natten.
Så där, nu blev det roligare. Buenas noches!

Kickad!

Idag har jag sminkats till Twilight-vampyr, skjutit geléhallon ur näsborrarna, kastat stövlar, slängt vattenballonger efter Twilight-varulvar och avslutat med en massa fika i teatersalen. En ganska kul utspark med andra ord.

Och imorgon tar jag studenten. Besynnerligt, eller hur?

Här är vi kvitt Överheten!

Det tog ett år extra och två prov men nu, äntligen efter tolv års pina så kan jag lägga mattelektionerna bakom mig för all framtid! Det är färdigt! Finito! Done and done!
Idag sätts betygen och i och med det så är det garanterat att jag har absolut ingenting kvar att göra i skolväg.

*ahem*
FFRRREEEEEEEEDDOOOOOOOMM!!! Hell yes!

Både Tove och jag vill för övrigt påpeka att jag är bäst.

Xenomorph

Det var länge sedan jag skrev någonting här, eller hur? Min frånvaro måste säkert ha skapat ett enormt hål i hjärtat hos alla er som följer denna blogg.
Men nu är jag tillbaka! Och ni undrar säkert - hur kan jag ha varit så upptagen att jag lyckades så totalt försumma vår älskade blogg? Vad har jag egentligen sysslat med under hela den här perioden? Vad är det jag har gjort?

Det här är vad jag har gjort.

Mina damer och herrar, jag presenterar stolt både min första youtube-video och även mitt PA-100-projekt!

HONK!

En av de coolaste ljudeffekterna nånsin.



Tänk om det istället lät så här första måndagen i varje kvartal!

Fryspunkt

Börjar februarivädrets kalla klimat kännas outhärdligt? Känns vårens värme mer avlägsen än någonsin?
Här kommer ett tips för att bli uppvärmd i vinterkylan.

1.Var med i en filminspelning och anta att ni ska ses på midgårdsskolan imorgon bitti.

2.Gå till skolan nästa dag som vanligt och förvånas över att ingen är där.

3.Spring runt hela skolan letandes efter filmteamet utan framgång.

4. Plocka upp mobilen och se att det står "1 Nytt Meddelande".

5. Läs meddelandet och inse med fasa att du ska vara Öst på Stan just nu och att du därmed även har gått hela vägen i onödan.

6. Kuta allt vad du orkar hela vägen hem igen.

När du väl har sprungit klart bör du vara både svettig och vackert röd i ansiktet. Och kylan är ett minne blott!

Kattvalpen 5 1/2 månader senare

Bra sagt

I think he's on to something.

Spriiit!

Sådär. Nu har jag smakat på vin för första gången.

ÄR DU NÖJD NU, KÄRA SAMHÄLLE?!?

Gråt och Tandagnissel

Jag har just sett färdigt Sagan om Konungens Återkomst. Det är inget ovanligt med det.
Jag såg klart den 02:30. Det är inget märkligt med det heller.
Men jag storgrät. Och jag menar inte att jag snyftade till lite utan jag storgrät verkligen. Jag snorade, hulkade, snyftade - hela paketet.
DET är ganska märkligt. I alla fall för mig.
Visserligen har jag snyftat till lite förut när jag har sett slutet på filmen men aldrig så här mycket. Och jag har sett många sorgliga scener i filmer genom åren, men ändå har jag gråtit till ytterst få. Men ikväll, när jag snyftade och snorade som värst fick jag en mindre uppenbarelse om varför jag gråter när jag gör det:

Jag gråter när det är bitterljuvt.

Jag har funderat och jag tror faktiskt att det kan ligga något i den här tesen.
Det är förmodligen därför jag gråter i slutet av Schindler's List, eller när Forrest Gump får träffa sin son, eller när John Connor tröstar sin mamma i T2, eller i den scenen jag nyss nämnde när Frodo säger adjö till sina vänner för evigt. Det finns förstås även undantag till den här regeln men den tycks ändå stämma förvånansvärt väl.

Sådär. Nu kan jag gå och lägga mig.

Troll

En vacker (tror jag) dag gick det segt på matten och istället för att räkna särskilt mycket ritade jag istället den här:



Det känns bra att jag fortfarande har lite tecknar-skills kvar.

Den här trollgubben skulle vara en karaktär i min julkalender. Ja har nämligen funderat vidare och tror att troll skulle vara de perfekta antagonisterna. En av gårdstomtens större uppgifter skulle kunna vara att skydda gården från de otäcka och elaka trollen som bor i skogen runt gården. Som ni ser så skulle dessa troll inte vara små söta gubbar med svansar utan snarare vara av den mer traditionella sorten, dvs stora, fula, illasinnade och korkade. (Det kan nog vara viktigt att göra de korkade så att de inte blir för otäcka.) Utöver att de är allmänt otrevliga typer så är de också sura på människorna för att de har, så att säga, vågat sig in på deras revir. Därför måste som sagt tomten skydda gården mot deras ständiga invasionsförsök. Tomtens bästa försäkring mot trollen (i min nuvarande version) är en magisk eld (eller lykta) som har brunnit i många år. Så länge den brinner så bildar den en slags "perimeter" som effektivt håller trollen borta.
Men så händer det som inte får hända - ett av barnen råkar släcka lyktan!
Nu måste tomten snabbt få till en ny eld, men hur man gör det har han glömt och han måste då rådfråga andra väsen som bor i husen - nämligen vättarna som bor under golvet. Men vättarna vägrar envist att friska upp tomtens minne för de anser att om han har sjabblat bort deras generösa gåva till honom så är det hans problem.
Hur ska våra hjältar lyckas övertala vättarna?

Seriöst, jag vet inte. Längre än så här har jag inte kommit.

Raaaiiiinn...

Raindrops keep falling on my head
It sucks and it almost makes me wish that I was dead
Pump me full of lead!
Those raindrops are falling on my head, they keep falling...

So I just checked out a weather forecast site
and as I suspected there is no damn end in sight!
This just isn't right!
'Cause raindrops are falling on my head, they keep falling...

O, woe is me
God, it sucks to be me!

...Sen kom jag inte längre.

Snilleblixt!

Jag fick plötsligt en så himla bra idé till en julkalender! En storstadsfamilj åker ut på landet över jullovet där barnen träffar på en sån där gammaldags liten gårdstomte!
Ja, jag vet att det låter enkelt, men jag tror verkligen att en julkalender med den grundpremissen skulle kunna bli en riktig klassiker!
De första avsnitten skulle kunna vara lite kusliga med att barnen tycker sig höra nån som går omkring i huset och ute i stallet. Sen, efter att tomten har introducerats i historien, så skulle fokuset kunna gå över på hans egen historia. Där skulle man även kunna få in andra element av svensk folktro som t.ex. vättar, skogsrået, troll och liknande. (Nu får jag det att låta som en dokumentär, men det ska det inte vara.)
Dessutom har jag kommit på hur barnens första möte med tomten skulle kunna gå till.

(Jag tänker mig att det här kanske är tredje eller fjärde avsnittet.)
Efter flera nätters kusliga ljud och läten bestämmer sig barnen i familjen för att ta reda på vad det är som låter på nätterna. Nästa natt sitter de klarvakna med varsin ficklampa och lyssnar efter misstänksamma ljud. Plötsligt hör de ett slammer ute i stallet! (Ja, det finns ett stall.)
De smyger ut ur huset så fort de kan och smyger fram till stalldörren och hör tydligt hör att det är någon där inne. De smäller upp dörren, lyser med sina ficklampor hinner bara skymta en liten gubbe med grått skägg och röd luva innan gubben springer förbi dem genom dörren och ut i snön. Barnen jagar efter honom men just som de får tag i honom förvandlas hela han -inklusive kläderna - till snö!
Förvirrade och illa till mods går barnen in i huset igen utan att märka att den mystiska lilla gubben nu sitter uppe på husets skorsten silhuetterad av månen...

Feedback!! Snälla!