Sancta Lucia

Lucia har kommit och gått. Klockan sex den trettonde december möttes vi i centralhallen på sjukhuset, och sen gick vi runt och sjöng. Det var slagna hjältar, men vi lyckades ta oss igenom allt utan att bråka. Det var bra av oss, tycker jag. Vissa av oss hade bara sovit några få timmar. Jag var inte en av dem, som tur var.
Däremot blev jag alldeles illamående vid ett tillfälle, och först fattade jag ingenting. Jag tänkte att det nog berodde på att jag var trött. Men när synfältet började krympa insåg jag att jag nog borde avvika, så jag satte mig i trappen tills vi var färdigsjungna just där. Sen blev det vattenpaus, och det var det nog fler än jag som behövde.

Det var härligt men samtidigt hemskt att sjunga på sjukhuset. Några gånger höll jag på att börja gråta. Trött och hungrig, då blir man lätt lite överkänslig. Det värsta var nog när en pojke kom gåendes med sin droppställning och damp ner i en stol när vi var på barn 3. Han såg helt utmattad ut, men titta skulle han.