Om några timmar kommer jag att kräkas. Jag finner det vara mest läskigt, men lite spännande. På något sätt är det som en passeringsrit till vuxendomen. Att vara magsjuk utan någon som håller bak håret åt en, menar jag. Eller så är det ensamt och ledsamt. Men det är ju det hårsnoddar är till för!
Fast helt ärligt, när jag väl börjat kräkas kommer jag önska att någon fanns här och gav mig rostat bröd och kallt te (earl grey, det är det bästa kräk-téet). Jag tänker mig att jag sätter igång om några timmar. Tidigare sa jag vid fyra-fem tiden, men nu lutar jag snarare åt... ett, två. Frågan är om jag ska gå på föreläsningen på onsdag? Jag kommer ju vara frisk nog, men risken är överhängande att jag smittar någon annan. Jag kanske kan sätta mig avsides, i solglasögon och en filmstjärnesjal.
Min mage bubblar. Jag känner att slutet är nära. Minns mig, mina vänner, inte som en sjuk och skör människa, utan som den jag en gång var! Minns mig inte med maginnehåll forsandes ur min mun, utan minns istället skratten och de dåliga skämten! Minns mig.
3 kommentarer:
stackars dig, man kan bli vuxen även utan nämnda "kjääk"! Hoppas det går över fort..
en vet inte om en ska skratta eller gråta ;S
Hoho, vad roligt! Och skönt att du inte blev magsjuk. Det är generellt mycket jobbigare att vara sjuk när man är vuxen. Vuxnare.. mindre barn. Även om man bara har lite feber.
Sist jag var sjuk var jag tvungen att ringa till mamma för att få lite kuschning över telefonen. Det funkade, men var inte lika bra som den äkta varan.
För övrigt kan jag berätta att när jag klickade mig till kommentarsidan fick jag för mig att mormor skulle ha skrivit en kommentar. Typ "Ingrid sa..." Sen kom jag på att det var nog nåt som jag drömde häromnatten. Mina drömmar tenderar att vara väldigt verklighetsnära just nu.
Vad kan sånt bero på?
Skicka en kommentar