Musik i olika sammanhang

Igår var jag på föreläsning om vad som står i titeln. Det var väldigt kul, trots att den nästan var tre timmar lång. Den första halvan (det var paus nånstans i mitten) handlade till största delen om hur musik påverkar hjärnan - i stort sett en psykologilektion. Föreläsaren (som jag tror hette Peter) pratade också om vad som anses vara bra och dålig smak, definitionen av mainstream och även tortyrmusik. Ja det är precis vad det låter som, nämligen musik som folk har tvingats lyssna på medan de torteras. Det var både fascinerade och hemskt och efteråt undrar man varför folk använder sina kreativa förmågor till att hitta på nya och fasansfulla tortyrmetoder istället för.... ja, nästan vad som helst.

Men det jag minns bäst från föreläsningen är andra halvan som enbart handlade om FILMMUSIK!! Och dessutom sa Peter precis vad jag tänker om musik i filmer! Ibland så ville jag bara hoppa upp ur stolen och ropa AMEN! Eller HELL YEAH!! Dessutom förstår jag nu varför jag föredrar Hollywood framför Sverige när det gäller filmer. Svensk film är helt enkelt alldeles för omusikalisk för mig. Ärligt talat, har ni nånsin hört en svensk film med ett minnesvärt soundtrack? (Allvarligt alltså, har ni det? Jag är nyfiken.) Vi fick dessutom se exempel på filmmusik ur Edward Scissorhands, American Beuty, Cast Away och No Country For Old Men. Det var precis som jag hade hoppats! Föreläsningen var som sagt nästan tre timmar men när den var slut så tänkte jag "Va? Redan?" Så bra var den.

Efteråt gick jag hem med filmmusik i öronen på hög volym, för av första delen av föreläsningen så fick jag också lära mig att det är ofarligt att lyssna på musik på jättehög volym så länge man tycker att musiken är bra och njuter av den, för då sänker nämligen hjärnan aoutomatiskt volymen. Om man däremot lyssnar på helt främmande musik som inte faller en i smaken så bör man nog vara försiktig med volymen. Så sluta säga åt mig att sänka när jag lyssnar på iPoden!!

Nu börjar historian snart, så adjö!