Will you do the fandango?

Vad är fandango, egentligen? Är det en dans? Skulle jag kunna dansa den? Åh, alla dessa frågor.

I tisdags var jag hemma hos mamma och Anton och slog sönder ett pepparkakshus. Anton fick in värsta fullträffen på en gång, så sen fanns det inte så mycket för mig att slå sönder. Men det gjorde inget, jag fick i alla fall äta dammig, godäcklig pepparkaka. Och så fick jag hänga med Anton och spela lite Soulcalibur IV. Fast bara på training mode, för jag ville inte bli spöad. Inte för att Anton inte försökte få mig att spela med honom! Jag sa "Nej, då vinner du bara!" Och sen pausade han lite (kanske för att njuta av det jag just sagt, för det var ju typ en komplimang), och sen sa han att "så bra är jag inte". Jag gick inte på't, så istället slog jag på träningsgubbarne. Man kunde slå av deras kläder, det roade jag mig med ett tag. Sen fick jag till några CURITICAL STURAIKU! Jag kände mig nöd och tvungen till att utropa dessa ord varje gång. Inte för att berättarrösten bröt på japanska. Utan för att jag ville att berättarrösten skulle bryta på japanska.

Men det hände aldrig.