Idag var jag på körrep, som är brukligt på måndagskvällar. Vi kollade lite på repertoaren vi ska sjunga på julkonserterna, och det var fina grejer. Till exempel ska vi sjunga en av mina favvo-jullåtar, som heter Here is the little door och är skriven av Herbert Howells. Texten är skriven precis efter avslutat första världskrig av en engelsman vid namn Frances Chesterton, och den är så häftig. Den första, vadskamansäga, versen? är mest en beskrivning av hur de tre vise männen kommer till den lille jesusbäbisen och ger honom saker. Vackert beskrivet, men liksom samma historia som man alltid hört. Och sen! Sen kommer andra versen, och då slår jesusbarnet upp ögonen och ger sina egna gåvor (jag klistrar in dikten för att jag vill, HAH. Låten på spotify):
Here is the little door, lift up the latch, oh lift!
We need not wander more but enter with our gift;
Our gift of finest gold,
Gold that was never bought nor sold;
Myrrh to be strewn about his bed;
Incense in clouds about his head;
All for the Child who stirs not in his sleep.
But holy slumber holds with ass and sheep.
Bend low about his bed, for each he has a gift;
See how his eyes awake, lift up your hands, O lift!
For gold, he gives a keen-edged sword
(Defend with it Thy little Lord!),
For incense, smoke of battle red.
Myrrh for the honoured happy dead;
Gifts for his children terrible and sweet,
Touched by such tiny hands and
Oh such tiny feet.
I den andra versen tycker jag att man kan läsa in så mycket ilska och sorg. Kom ihåg, skriven precis efter första världskriget. Det finns ett uttryck som heter teodice-problemet, som om jag förstått det rätt handlar om varför, om Gud existerar, denne i såna fall låter så mycket hemska saker hända i världen. I andra versen är det jesusbarnet som ger mänskligheten ("gifts for his children terrible and sweet") ett vasst svärd, rök över slagfälten och hedrade döda (jag blir lite förvirrad av grammatiken i raden om myrran, men jag tror att det är det som menas om man kollar på mönstret i de två andra raderna). Och eftersom Jesus är Gud i mänsklig form leder det mig att tro att författaren till dikten kände sig sviken av Gud, en känsla som han säkert var långt ifrån ensam om. Och alltså, de där två sista raderna. Vad jag älskar dem. Hur ofta får man avsluta ett körstycke med "feet", liksom?
Så ja, jag gillar verkligen den här sången (dikten också, i och för sig, men den hade jag nog aldrig läst om det inte hade varit för att den blivit tonsatt). Jag tycker om att den verkar ha fler bottnar än många andra julsånger. Fast egentligen tycker jag inte att den är så julig, men det kanske är för att jag tänker på texten för mycket.
3 kommentarer:
Jag som inte har tänkt så mycket på texten på det viset gillar också den sista raden väldigt mycket. Även om man bortser från vad som menas med alla orden så håller större delen av texten en ganska högtravande karaktär, eller vad man ska säga, men sen slutar allt med "Touched by such tiny hands and oh such tiny feet." Det är liksom en så grundläggande och ofattbart söt egenskap hos bäbisar som man alltid lägger märke till, oavsett om det är Jesusbarnet eller vilken bäbis som helst. För mig tar det genast ner hela texten på en mycket mer personlig nivå, eller nåt sånt. Fint är det i alla fall.
jag kollade upp det där med myrran. Det var som vi trodde, att man använde det t.ex. vid balsamering. Då faller det liksom på plats, eller hur?
Åh, jag vill också sjunga om den lilla dörren i jul! Jag kan hålla med om din analys och hur den ligger i tiden. det gör den till så mycket mer än en snygg julsång. Heja textnörderi! Mer sånt!
Skicka en kommentar