Iron Man 2

Det var visserligen 5 månader sen jag såg den här filmen på bio, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Sedan jag avnjöt IM2 på bio den första maj så har jag läst en jäkla massa gnäll om den på internet vilket frustrerar mig. Men det är inte gnället i sig som jag stör mig på utan att den kritik som gnället grundar sig i är till ca 85 % helt idiotisk. Så det här kan ses som en liten harang för att ge ett utlopp åt all frustration.

Filmen handlar i stort sett om hur Tony Stark blir tvungen att hantera konsekvenserna av att ha deklarerat "I Am Iron Man" i slutet av första filmen.
I filmens första scener tycks han inte ha något större problem med detta men situationen ändras snabbt när den bittre och brutale ryssen Ivan Vanko dyker upp med planer på en vendetta mot hela Stark-familjen. Och inte blir det bättre när Vanko slår sig ihop med vapentillverkaren Justin Hammer som har ambition att ta Tony Starks plats i spotlighten.

Det är mycket som pågår i Iron Man 2.
"För mycket" säger vissa. "Bullshit" säger jag.
Filmen handlar om hur Tony Stark faller ner från sin hybris-piedestal med resultatet att hela världen vänder sig emot honom. Med det i åtanke känns det självklart att det händer mycket i filmen. Precis som Tony Stark känner man sig överväldigad av alla som tycks vara ute efter honom. Till slut förstår han att han inte behöver utkämpa alla sina strider ensam och att han behöver den hjälp som erbjuds honom om han ska kunna rädda, inte bara sig själv, utan också det arv som han lämnar efter sig till nästa generationer. Detta gör honom till en mer ödmjuk, mer komplett superhjälte och gör att han till slut blir värdig namnet Iron Man.

Denna inre resa skildras dessutom på ett uppfriskande subtilt sätt. Istället för att överförtydliga och överanalysera allt in i minsta detalj i långa dialoger som vissa andra regissörer *host*ChristopherNolan*host* kan karaktärerna ofta säga mycket med bara en liten fåordig replik eller bara en blick vilket gör att tittaren faktiskt måste (ve och fasa!) tänka lite själv ibland.

Det finns också folk som påstår att filmen innehåller alldeles för många planteringar för Avengers-filmen som distraherar från historien vilket får mig att uppgivet skaka på huvudet. Det här är alla Avengers-referenser som är med i filmen:

En glimpt av Captain America's sköld.
En kort scen hos SHIELD som händer EFTER att huvudhistorien har berättats
En scen efter eftertexterna som jag inte tänker spoila.
Herregud, så mycket! Det är ju nästan halva filmen eller hur? Och nej, Nick Fury räknas inte eftersom han är en viktig del av historien och nästan aldrig nämner Avengers. Och om man bara kan tänka "Avengers" i huvudet så fort han är med så är det ens eget problem, inte filmens.

Sedan har det också gnällts om vissa skådespelarinsatser, men personligen anser jag att det inte finns en enda dålig skådespelare i den här filmen. De minst bra skådespelarna är fortfarande bra och de bästa skådespelarna är fantastiska. Alla återkommande skådisar som Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow gör ett lika oklanderligt jobb som förr, så jag fokuserar på de nya namnen.

Don Cheadle ersätter Terrence Howard som James Rhodes och även om vissa tycks ha haft svårt att vänja sig vid detta (vilket är deras problem, inte filmens) så gör han ett bra jobb i rollen och lyckas med att visa hur Rhodeys lojalitet slits mellan hans bästa kompis och hans överordnade i armen.

Mickey Rourke är också riktigt bra som Ivan Vanko. Med sin tjocka ryska accent och många fängelsetatueringar är både hotfull så det räcker och tillräckligt sympatisk för att man ska kunna förstå hans avsikter även om man knappast hejar på honom.

Scarlett Johansson gjorde också riktigt bra ifrån sig som Black Widow - och jag tycker inte det bara för att hon är en så fantastiskt vacker kvinna att det nästan gör fysiskt ont varje gång hon dyker upp i filmen. Jag gillar verkligen hennes totala 180- graders vändning från enigmatisk och förförisk assistent till fokuserad och stenhård SHIELD-agent. Hennes actionscen i filmen är underbar. Jag gillar dessutom hur hon inte porträtterar Black Widow som nån super-stereotypisk Bond-skurk utan faktiskt ger ett ganska subtilt framträdande. Sen finns det ju vissa som tycker att de inte utvecklade hennes karaktär tillräckligt, men det är ju meningen att hon ska vara en mystisk karaktär som man inte vet något mycket om. Dessutom klagar ju folk redan på att det händer för mycket i filmen så att försöka klämma in hela hennes komplicerade bakgrundshistoria när hon bara är en biroll låter inte särskilt smart.

Samuel Jackson gör också ett bra jobb som Nick Fury även om han ibland låter lite för mycket som Jules Winnfield i Pulp Fiction.

Men den bästa nykomlingen i filmen är utan tvekan Sam Rockwell som Justin Hammer. Han är i stort sett som om någon hade tagit Tony Stark, kopplat honom till en maskin och sugit ut all karisma och charm. Han är en underbart slemmig och patetisk liten fjant som ständigt kämpar för att ta sig ut ur Tony Starks skugga. Dessutom är han den perfekta motpolen till det ruvande hotet som är Mickey Rourke. Den ena av dem säger väldigt lite men gör väldigt mycket medan den andra babblar på som en idiot i försök att dölja sin tekniska inkompetens. Kort sagt: Sam Rockwell äger.

Nu har jag försvarat filmen en massa, så då kan jag väl också erkänna att den inte är perfekt. Tempot saktar ner alldeles för mycket i mitten av filmen och den sista striden mot Vanko är på tok för kort. Sen finns det även några få korta ögonblick här och där som bara är fåniga och får mig att himla med ögonen. (Och nej, födelsedagsfesten är inte ett av dem) men som ni nog förstår så är detta bara nitpicks som snabbt glöms bort när man tänker på allt som är bra med filmen: Storyn, skådespelarna, actionscenerna - det finns gott om saker att gilla här och det är de sakerna jag väljer att fokusera på.

8/10