Fihackat

Ibland när jag kommer på att jag vill blogga dyker det upp en massa konstiga citat i huvudet. Just idag är det en massa robin hood som snurrar. Fråga mig inte varför.

Nu står grytan med rotsaker på spisen och jag försöker bestämma hur jag ska ta tag i söndagen. Eller, först och främst försöker jag bestämma om det ska bli soppa eller sås. Just nu lutar det mest åt sås, men då måste jag koka pasta och det känns jobbigt. Kanske är soppa bättre ändå. Jag har ju inte kryddat än så fältet är fortfarande öppet.

Det blev soppa! På en spik. Nästan. Fast mest på rotsaker och linser.

Snart, kära syskon, är det höstlov här. Då kommer jag upp och terroriserar er med mitt nonsens irl, så att säga.

En varning: Here be geeking

Idag var jag på körrep, som är brukligt på måndagskvällar. Vi kollade lite på repertoaren vi ska sjunga på julkonserterna, och det var fina grejer. Till exempel ska vi sjunga en av mina favvo-jullåtar, som heter Here is the little door och är skriven av Herbert Howells. Texten är skriven precis efter avslutat första världskrig av en engelsman vid namn Frances Chesterton, och den är så häftig. Den första, vadskamansäga, versen? är mest en beskrivning av hur de tre vise männen kommer till den lille jesusbäbisen och ger honom saker. Vackert beskrivet, men liksom samma historia som man alltid hört. Och sen! Sen kommer andra versen, och då slår jesusbarnet upp ögonen och ger sina egna gåvor (jag klistrar in dikten för att jag vill, HAH. Låten på spotify):

Here is the little door, lift up the latch, oh lift!
We need not wander more but enter with our gift;
Our gift of finest gold,
Gold that was never bought nor sold;
Myrrh to be strewn about his bed;
Incense in clouds about his head;
All for the Child who stirs not in his sleep.
But holy slumber holds with ass and sheep.

Bend low about his bed, for each he has a gift;
See how his eyes awake, lift up your hands, O lift!
For gold, he gives a keen-edged sword
(Defend with it Thy little Lord!),
For incense, smoke of battle red.
Myrrh for the honoured happy dead;
Gifts for his children terrible and sweet,
Touched by such tiny hands and
Oh such tiny feet.


I den andra versen tycker jag att man kan läsa in så mycket ilska och sorg. Kom ihåg, skriven precis efter första världskriget. Det finns ett uttryck som heter teodice-problemet, som om jag förstått det rätt handlar om varför, om Gud existerar, denne i såna fall låter så mycket hemska saker hända i världen. I andra versen är det jesusbarnet som ger mänskligheten ("gifts for his children terrible and sweet") ett vasst svärd, rök över slagfälten och hedrade döda (jag blir lite förvirrad av grammatiken i raden om myrran, men jag tror att det är det som menas om man kollar på mönstret i de två andra raderna). Och eftersom Jesus är Gud i mänsklig form leder det mig att tro att författaren till dikten kände sig sviken av Gud, en känsla som han säkert var långt ifrån ensam om. Och alltså, de där två sista raderna. Vad jag älskar dem. Hur ofta får man avsluta ett körstycke med "feet", liksom?

Så ja, jag gillar verkligen den här sången (dikten också, i och för sig, men den hade jag nog aldrig läst om det inte hade varit för att den blivit tonsatt). Jag tycker om att den verkar ha fler bottnar än många andra julsånger. Fast egentligen tycker jag inte att den är så julig, men det kanske är för att jag tänker på texten för mycket.

Ftb!

Ibland behövs en alldeles för lång dusch för att hitta peppen. Idag är en sån dag. Nu har jag lyckats fixa avtryckaren på finkameran och planerar att ta med den vart jag än går idag. Kanske fånga någon eller något på bild, tänkte jag. Syskon! Undrar ni inte lite hur det ser ut här? Jag kanske borde komplettera med digitalkameran för en något snabbare bilduppdatering...

Robyn peppar till lunch och övning.

Just det, jag kanske ska ta på mig ett par byxor innan jag går ut i köket. Utan byxor är ju egentligen bäst i de flesta lägen.

Det här är jag

Den här måste faktiskt läggas upp. Inte för att jag sett 30 Rock, utan för att den är otroligt relevant.

Jag kommer ihåg när simmarna hade stjärntecken, och vissa var stört omöjliga att para ihop. De ville bara inte gilla varandra. Det är inte logiskt, tycker jag.

Själv är jag lejon enligt de flesta horoskopspalter, men enligt några få är jag kräfta. Jag tror att lejon är typ stolta. Eller lite dryga. Antagligen både och. En gång läste jag att de var lättimponerade av pengar, och ville man snärja en lejonkvinna skulle man se till att ha en fin bil eller klocka eller nåt sånt dumt. Och just det, lejon vill bara ha på sig fina märkeskläder. Som jag, då (ironi).

Nu har jag förresten skapat en mapp som heter "löjliga bilder" i mina dokument. Underbart med lite struktur i livet.

Nu är det klippt

Jag är klippt och färgad. Det är fint. Tove out.

He' blååås

Två tredjedelar av skribenterna på den här bloggen läser just nu Haruki Murakamis bok Kafka på stranden. Det är en bra bok. Själv har jag bestämt att jag måste läsa ut den innan jag får börja på en ny, och det är nog ganska bra bestämt. Om 3-6 dagar bör nämligen ett par böcker av John Green dyka upp, och dem får jag inte börja med om jag inte är färdig med den här vid det laget. Men det är nog ingen större fara att jag inte blir klar, jag har kanske femtio sidor kvar. Plättlätt, särskilt när det är en bok man gillar.

I kväll ska Anton och jag öva med orkestern. Vi har ju gått med i hemvärnets musikkår här i stan, jojomen. Nu är det julrepertoar som gäller, det blir nog trevligt. Vi ska spela Advent! Otto Olsson, alltså. Den har jag bara sjungit, aldrig spelat, så det blir nog skojigt.

Och just det! För ett par tre dagar sedan började jag tänka att det nog började bli dags att gå och klippa sig. Så då, för att gå från tanke till handling, ringde jag helt sonika till min frisörsalong of choice. Jag fick en tid imorrn. Det är trevligt att inte skjuta upp saker, ändå.

Kaffe mé drömmar

Nu är det en sån där kväll då man inte vill sova igen. Annars är jag faktiskt ganska duktig på att gå och lägga mig i tid nuförtiden. Det kan Tove intyga.

Idag har vi haft vår första spelning med klassen och överlevt. Vi har heller inte dödat varandra under repen, så det får väl ses som ett gott tecken. Vi spelade på ett bibliotek för ortens pensionärer och det var mycket uppskattat. Jag inser när jag läser vad jag skrivit att det låter som att det gick jättedåligt, men så var verkligen inte fallet. Det mesta gick faktiskt riktigt bra.

Hemma på skolan är det homecominghelg och här kryllar av människor man aldrig sett förut men som alla (verkligen, alla) verkar känna varandra otroligt väl. Kvällen avslutades med en andakt och jag fick så mycket konfavibbar att jag nästan blev lite illa till mods. Men bara nästan. Jag är verkligen klar med kristendomen. Jag har funderat, vridit och vänt på saken men nej, jag är inte kristen. Så, nu vet ni det också.

Kvällens sista insikt kom i form av ny musik. Jag inser att jag varit för snabb med att avfärda musik bara för att den råkar tillhöra en genre som jag sällan lyssnar på. Nu måste jag börja lyssna på (bra) r n' b och hip hop. Jo, så är det faktiskt.

Fast först ska jag sova så jag orkar öva de planerade 3 timmarna imorgon.

Å hopp!

Förresten, jag vet att rubriken ser rent obehaglig ut med accenten där man hade behövt något annat för att symbolisera ett förkortat ord. Får man föreslå en apostrof? Det är nämligen inte riktigt samma grej. Den (rubriken) är ett direkt citat (nämligen namnet på) från evenemanget vi spelade på i förmiddags. Då kanske ni förstår bättre.