Tiddelipom...

Idag borde jag göra en miljon saker, men vill mycket hellre sitta här och plita, så så får det bli. I alla fall en liten stund.

Jag tänkte att jag skulle sätta på shuffle på ipoden och sen skriva nåt jättekort om vad jag kommer att tänka på när jag hör låtarna. Jag kommer bli tvungen att hoppa de nya låtar som jag inte har någon riktig relation till. Generellt sett kommer jag nog att skippa såna låtar där jag inte hör på de första takterna vilken låt det är. Det blir ju lite som en insikt i mitt underliga huvud, take it or leave it.

Detta är som sagt mest för att jag vill skriva något, och jag bryr mig inte så mycket om vad det blir. Anywho, here goes:

En tur på landet- Bo Kaspers Orkester.
Den här låter får mig att tänka på bofinksvägen. Specielt övervåningen, av nån anledning. Jag känner hur den här skivan snurrar på den lilla värdelösa bergsprängaren och det känns som vår-vinter. Sen hamnar jag också lite i funderingar om motorcyklar med sidovagnar, vilket osökt leder mig vidare till boken Hattjakten av Sven Nordquist. Hur fort kan man köra med en sidovagn? Är det bekvämt att sitta i en sån?

Rauk Cocek- Östblocket
Det här känns som svettig dansant festival. Den värmer hjärtat. Jag tycker mig återigen vara på Urkult, där i den varma danslogen i trängslen med typ hundra andra dansande typer. Helt underbart. Det känns också som gymnasiet, fast på ett bra sätt. Kanske tänker jag på när Östblocket spelade på folkmusikfestivalen och vi dansade som tokar både i studion och äpplet.
Men mest känns det bara som dans och ren och skär lycka. Jag är nog sällan så lycklig som när jag får dansa till sånt här. Då är allt rätt.
Jag kommer också att tänka på hur mycket vi debatterade vem som egentligen var snyggast. Jag vet ju vad du tycker, Tove.

Kanye West ft Jamie Foxx- Gold Digger
Haha, det här är sommar. Och syster, såklart. Jag tänker på hur hon säger "..och sen kommer den där snygga syntgrejen precis i slutet" Den är snygg. Det här är lite en sån där låt som jag skäms lite över att ha på ipoden. Men det är lugnt. Ändå.
Faktum är ändå att jag alltid blir förvånad över hur bra den faktiskt är. Kvinnoobjektifierande framträdanden till trots.

Franz Ferdinand- I'm your villain
Av någon anledning kommer jag att tänka på London när jag hör den här. Det är väl inte så konstigt, med tanke på genre, men jag fick ju skivan betydligt senare i livet än tiden jag bodde i London. Hursomhelt så minns jag den där klubben i Camden där de spelar nästan bara småskitig indiepop och tänker att dit skulle jag vilja åka igen.

Kaffesump är inte gott. Speciellt inte om den är kall.

Joni Mitchell- Both sides now
Den här är gymnasiet. Det här var en av de första Joni Mitchell-låtar jag mötte och det var på en sånglektion i kanske.. tvåan? Då hade jag inte hört originalet och det kanske var bra, ur en sångsynpunkt.
Det är svårt att knyta den till något speciellt minne, den har hängt med så länge. Men jag minns att jag i kanske nian eller så fick en annan Joni Mitchell-låt av en kompis. Han trodde att det var sån musik som jag kunde gilla. Jag förstod det inte då, men ack så rätt han fick. Jag hamnar också lite på den där sorgliga scenen i Love Actually med Emma Thompson.

Sista nu då:
Wishing you were here- Chicago
Nästan allt med Chicago påminner väldigt starkt om somrarna som barn. Det är bilresa genom Sverige och slutdestination Humpfallet, östergötland. Den här finns med på bandet som vi lyssnade på i bilen. Back in the days när kassettband var det som gällde. Den var inte favoriten, den är ju så långsam, men vi lyssnade på den ändå.
Om jag känner efter kan jag nästan känna en doft av trä och brasa när jag hör den. Det är Humpfallet det.

Jag saknar familjen idag.