De filmar på TV

Små män springer runt och sparkar boll. Eller, de är nog normalstora egentligen, men kameran sitter på en kran. Ibland dyker de små männen rakt ner i gräset, och ser förbannade ut. Sen får man se reprisen, och de har snubblat över sina egna fötter. Inga frisparkar får de. Rätt åt dem.

Landahär

Hemma är ändå bäst. De har rätt, de som brukar säga det.

Nu sitter jag här med en liten hög rubel som inte gick åt i veckan och försöker tänka på packning igen. Om det ska fortsätta på det här viset, att jag bara bloggar när jag borde packa, borde jag nog skaffa en blogg dedikerad bara till det ämnet. Fast hur roligt skulle det vara? Nej, ni får allt läsa om mina packbestyr, vare sig ni vill eller ej.

Jag avslutade en fin och mestadels trevlig resa med att ha sönder flaskan med rom i min ryggsäck på landvetter och därför doftar nu delar av min lägenhet lite suspekt. Jag hoppas att den eventuella hyresgäst jag nu sitter och väntar på har överseende (ja, jag gillar att flytta predikatet lååångt bort i meningen. Ni blir så mycket mer förvirrade då).

Dags att koka te.

Dålig mix

Har ni tänkt på att det bara är en stavelse (närmare bestämt stavelsen "ni") som skiljer orden sinister och sister från varandra? Det är något att tänka på.

Eller, nja. Jag ser nog helst att ni låter bli att tänka på det, ändå. Sjukt fånig grej att tänka på, vad ska det vara bra för.

Inatt drömde jag att jag offrade 100 mynt till en gud under dvd-spelaren, och då skulle jag få en oboe och min ambis skulle vara som den var när den var som bäst. Men sen blev jag lämnad i skogen, och Martin Timell kom smygandes med en köttkniv, och dörren gick inte att låsa. Vad hjälper bra ambis när myspysiga programledare stryker omkring med vassa tillhyggen och mord i sinne? Dessutom hade han bara kalsonger på sig. Jag har faktiskt haft mardrömmar om män i kalsonger som vill döda mig med kniv tidigare. Det verkar vara en djupt rotad rädsla, just kombinationen y-front och köksredskap.

Omtanke och förseningar

CDON har fortfarande inte fått tummen ur och skickat mig Body Talk pt.1. Bajs på dem, glöm att jag förbeställer därifrån igen. HÖR NI DET, CDON! GET YOUR SHIT TOGETHER.

Igår spelade Anton ut Red Dead Redemption. Det visade sig senare att både jag och Anton hade råkat läsa en riktigt jäkla stor spoiler för hela spelet, men ingen av oss berättade för den andra. Det tyckte jag var fint av oss. Vi bara led i vår ensamhet, trots att det inte ens var nödvändigt.

Idag funderar jag på att göra triple chocolate chip cookies. Men då måste jag hitta chocolate chips (i värsta fall köper jag vanlig choklad och delar fint), och gärna vaniljextrakt. Och så måste jag köpa farinsocker, men det vet jag i alla fall var man kan hitta, nämligen i vilken mataffär som helst. Oh, och så måste jag köpa schmöööör. Om jag gör dem lägger jag upp en bild här sen, och låtsas vara en sån där bloggare som lagar mat. Helst ska man också ha himla fina bilder på sin mat, annars är det ingen vits.

På tal om smör har jag sett på en massa Supernatural med Tina och Ylva. Det är roligt och spökigt, jag blir lite mörkrädd av det (jag undviker avsnittet Bloody Mary med en äcklig liten tjej som dyker upp i speglar, för jag är redan rädd för sånt). Men vaddå på tal om smör, undrar ni då? Jo; "Tänk dig den med lite smör på", det är så jag menar. Mumma.

Poor Lonesome Cowboy

Klockan tolv går de flesta människor och lägger sig. Själv börjar jag kolla på film vid den tiden. Åtminstone ikväll/inatt. Filmen i fråga hette Stand By Me. Den handlar till stor del om relationerna mellan fyra killar i 12årsåldern under slutet av 50-talet.
Jag antar att filmen var tänkt att vara mysig och nostalgisk och sånt och det var den väl, men efter att ha sett filmen kände jag mig mest deprimerad. Filmen påminde mig nämligen om när jag var tolv och inte hade en enda kompis. Minnet har kanske förvrängt det en aning men jag minns ändå tydligt hur lycklig jag blev när jag fick höra att jag skulle slippa min klass nästa höst. Så jag kan ju inte ha trivts så överdrivet bra i klassen. Jag är faktiskt ganska övertygad om att jag var klassens så kallade "hackkyckling", den allra lägsta statusen man kan ha. Ibland undrar jag om alla de sociala problem jag har haft sen dess har sitt ursprung i den perioden av ensamhet eller om jag helt enkelt är en mes som måste lära sig att ta lite initiativ emellanåt.
God knows...

Fy fan, vilket emo-inlägg detta blev. Jag kan avsluta med att säga att Red Dead Redemption är ett skitkul spel och titeln på det här inlägget delvis inspirerades av den känsla som uppstår när man är ute och rider i månskenet mitt i natten.
Så där, nu blev det roligare. Buenas noches!

Nässel

Den här dagen har varit seg. Jag har i princip inte gjort något alls, bara varit co-pilot när Anton spelat Red Dead Redemption. Det är ett sjysst spel, för övrigt.

Men just det, brodern och jag tog oss in till stan också. Jag köpte ett balsam som jag ska använda imorgon. Tråkigare blogginnehåll får man väl leta efter.

Och så har jag försökt skriva, för skojs skull, som jag gör ibland. Egentligen får jag mest ångest av det, för jag skriver så förbannat lite i taget. Det jag skriver på nu är ungefär fyra sidor, men varje gång jag öppnar dokumentet läser jag igenom det och tar bort några ord här och där, och lägger till nån mening. Ett steg fram, två steg bak liksom. Det är spännande att det krymper ju mer jag skriver på det. Samtidigt kanske det är ett tecken på något bra, att jag hittar någon sorts ton jag vill ha, och kan se vad som inte passar in. Jag tror att mitt problem är att jag vill att allt ska vara perfekt på en gång. Med den inställningen blir det inte mycket skrivet, om jag inte kan tillåta mig själv att skriva lite dåligt ibland.

Rublar

Hur blev det nu, det där med att uppdatera dagligen? Jag känner att jag har dragit mitt strå till stacken och att jag tom kanske kommer kunna hitta en dator i Ryssland. Hur svårt kan det vara för er?

Självklart så borde jag egentligen göra något viktigare än att blogga, men detta blir ju just anledningen till att jag gör det. Lite självuppfyllande sådär. Dagens flykt är från packningen som vägrar göra som jag vill. Hur kan jag förväntas veta hur varmt det är i St. Petersburg och vad man bör och inte bör ikläda sig i på en tur till stan? Jag kommer på smågrejer hela tiden och sen glömmer jag dem igen. Men jag har fina rublar att ta med. En liten packe, sådär.

Okej, det här kan vara det tråkigaste jag skrivit på länge. Jag skriver det och lovar bättring. Jag kanske skulle skriva om hela inlägget i tredje person istället för första? Kanske nästa gång..

Nu ska jag se om salem kan inspirera till kloka packningsbeslut.