In-och-Ut-slagen?

Nu så har jag varit med i Arbetsförmedlingens ungdomsjobbsgaranti i snart 8 månader utan någon större framgång i att få jobb. Därför har jag nu, efter rekommendation från handledaren, börjat gå med i KFUMs praktikprogram "Sesam".
Det ska erkännas att jag inte hade så överdrivet mycket entusiasm inför det första mötet och jag är fortfarande inte direkt superentusiastisk, men med det i åtanke har det faktiskt inte varit så illa. Resten av gruppen består av en rätt hygglig skara på 6 killar i 19-22-års åldern, så hela socialiserings-grejen går ändå rätt bra. För att vara mig alltså.

Det är inte särskilt intensiva arbetsuppgifter heller. Sedan jag började förra veckan så har majoriteten av vardagarna bestått av en massa föreläsningar och info om saker som hur arbetsmarknaden ser ut, bästa sättet att skriva sitt CV och att ha rätt attityd på jobbintervjun.

Det känns visserligen ganska hårt att börja 09:00 varje morgon efter att ha sovit till 11:00 nästan varje dag, men det här känns ändå som ett steg i rätt riktning mot någon sorts anställning.

Övriga nyheter: Jag bor numera hemma hos pappa och jag firar min tillgång till hans HD-TV med att ha startat ett nytt Mass Effect-spel. Och den här gången spelar jag som tjej, vilket jag tycker känns spännande. Äntligen kan jag bli ihop med Thane!
Faktum är att jag nog hellre vill fortsätta med det än sitta här och skriva, så adjö!

Inslagen..?

Om det är såhär livet ska te sig i Göteborg tycker jag att det är helt okej. Tove, för att konstrastera din kaotiska dag igår kan jag berätta om min hyfsat strukturerade idag. Okej? Okej.

Min gårdag slutade på samma sätt som din, med en trevlig ölkväll med fina körisar. Sen tänkte jag ta vagnen hem, men missade den och promenerade istället. No biggie, bara lite blött om fötterna.

Alltså kom jag hem ganska sent och funderade på att stanna hemma och streama (jo, man kan!) föreläsningarna. Men sen ställde jag klockan, vaknade steg upp och tänkte, vad tusan, jag är ju ändå uppe. Så jag fyllde termosmuggen med kaffe och begav mig till skolan, hann med vagnen och kom ganska lagom i tid. Tyvärr var ingen av föreläsningarna särskilt spännande och jag satt mest och surfade på mobilen. Vi gillar det där med wifi.

Tänk Tove, om vi inte hade haft mobiler, då hade jag inte kunnat få ner dig på stan för sopplunch och supergott kaffe. Vilken tur att mobiler finns. Sen vet du ju resten, egentligen, men jag kan berätta ändå. Sandran smsade från helvetet på jorden, även känt som Nordstan. Huvvaligen. Sen hittade jag dig irrande på korsvägen.

När vi skildes efter bibliotekande och annat strunt åkte jag hem och njöt lite av min egna lägenhet. Sen kom Sandran och började göra läxa medan jag pysslade och drack te. Nej, dricker te. Nu är vi ju i nutid. Jag dricker te och lyssnar på "build a rocket boys" och hon kodar och pratar med sig själv. Typ optimalt umgänge en onsdageftermiddag. Du är på andra sidan kyrkogården och har kanske kommit på vad du ska laga till middag. Kanske.

Utslagen

Vilken dag, alltså. Först vaknade jag av mig själv nästan exakt klockan nio på morgonen, och satte mig och åt långsam frukost medan jag tog en runda på Internet. När jag fortfarande höll på och såsa runt ringde det från institutionen för kulturvetenskap (eller vad den nu hette), och jag fick frågan om jag var intresserad av en plats på genusvetenskap A på GU. Så då sa jag att jo, det var jag (för det hade jag liksom bestämt mig för att jag skulle säga om de ringde upp), och sen fick jag veta att de, eller jag också nu då, hade föreläsning klockan 12. Alltså, en halvtimme senare. Och just det, examinerande seminarium mellan 15 och 17. Det kändes som en bra idé att snabbt bilda mig en uppfattning om kursen, så jag skyndade mig iväg (osminkad, otandborstad för att jag hade glömt köpa tandkräm, oörhängessmyckad) och var väl ändå bara typ 40 minuter sen, vilket helt ärligt kändes som en bedrift.

Så pang boom bara släpptes jag ner i en föreläsning som jag faktiskt ändå kände mig väldigt hemma i. Hirdman och Connell, liksom. Frågan är ju om jag känner mig för hemma, om det är onödigt mycket upprepning. Jag har inte bestämt mig än.

Det hela kändes i vilket fall helt surrealistiskt, eftersom jag inte haft någon som helst tid att förbereda mig på att jag skulle plugga. Det kändes mest som ett studiebesök. Jag snappades upp av min tilldelade basgrupp, och de var snälla och lät mig titta på anteckningarna de hade gjort inför seminariet, vilket fick till följd att jag kunde vara med och alltså slapp göra restuppgift. Det var lite intressant att redovisa kapitlet i tvärgrupp, men det gick bra.

Sen hem i något sorts halvmedvetet tillstånd. Jag glodde på saker utan att riktigt se, och försökte tänka på hur jag gör nu. Jag vet inte ens vad jag vill. Vill jag plugga? I vilket fall tänker jag söka de jobb jag redan har spanat in, för det känns bra. Extrajobb kommer ju dessutom väl till pass, även om jag väljer att studera på heltid.

När jag kom hem hade det börjat regna rätt ordentligt, men Sofia och jag tog oss hem till Karin där vi fick middag innan körrepet med. Rachmaninov sjöngs, starkt. Mina öron pep lite under kvällen. Efter repet gick en del av kören till en krog vid Redbergsplatsen, alltså nära där jag bor. Jag gick också dit, för det kändes trevligt. Det var alldeles rätt gjort, kan jag meddela så här i efterhand!

Och nu är det nu. Jag dricker te, Sofia rotar i sina lådor.

Förresten, igår var jag nog tröttare än jag förstod; jag somnade med iPoden i handen och utan att ha hunnit släcka jordgloben. Sen vaknade jag inte förrän vid femtiden på morgonen, och först då lade jag ifrån mig mp3-spelaren och släckte. Out like a light, helt enkelt.

Nu är det sovdags igen. Jag gör ju inget annat, känns det som.

Jag blev liksom tvungen

I Göteborg kan man kliva in på Science Fiction-bokhandeln. Där kan man köpa en sån här grej. Så då gjorde jag det. Weee!

På västkusten

När det blåser längs med avenyn så blåser det verkligen. Överhuvudtaget är den här stan jätteblåsig. Men jag vänjer mig nog.

Idag har jag några uppdrag som Karin har sagt åt mig att göra, typ ta mig till Hagabion och hämta ett program. Och så skulle jag visst till både stadsteatern och operan och hämta program också, fast det är inte så krångligt för jag vet ju mycket väl var de ställena är. Däremot är jag inte säker på vilken spårvagn jag ska ta... Kanske en etta eller trea till brunnsparken, och en femma en bit upp på avenyn? Det kanske är en onödig omväg.

Men hur som helst, här är jag i alla fall. Det är lite bajsigt att jag inte får plugga, måste jag då säga, för det hade varit så perfekt. Vad gör man när man inte pluggar? Jag hoppas att jag får vara med i HKK, då har jag en kör. Det är en bra början. Posten får jag kanske jobba på, men jag vet inte, jag tycker det är svårt att lära känna folk man jobbar med. Det beror kanske på att jag fortfarande inte riktigt fattar vilken nivå det sociala ska ligga på när man är på jobbet. Antagligen är det olika från ställe till ställe.

I eftermiddag ska jag ringa processledaren för kväll/natt, och se om jag kan få typ skicka in ett CV. Då måste jag i och för sig skriva ett CV också, men det är nog rätt fort gjort.

Hej och hå, bildbomb!

Nu är sommaren nästan slut. Syskonen är som vanligt dåliga på att blogga. Egentligen borde man inte ens tala om den saken, för vi vet det ju vid det här laget. Och det är inte roligt att börja varje inlägg med en ursäkt. Det är som när jag skrev dagbok, och det blev inte så ofta. Nästan varenda gång jag skrev började jag med att be min dagbok om ursäkt. Någon måtta får det faktiskt vara på empatin. Men å andra sidan, när det är en blogg man skriver i finns det (förhoppningsvis) en aldrig så liten läsarkrets någonstans i sajberspejs.

Men okej, nu kommer några (läs: en massa) bilder från sommarens äventyr! Som vanligt kan man klicka för fullstorlek.

Det spelades Munchkin på altanen, och Anton smög bland växtligheten och tog bilder på ett lagom obehagligt sätt.

Det åktes nattåg till Östergötland.

Det var pigga människor som klev av tåget.

Humpen, där kusinbarnet Elsa livade upp.

Karin tog den här bilden på mig för att jag skulle se hur förfärligt fult klädd jag var. Men jag vet inte det, jag. Det har nåt visst.

Det här kan vara den roligaste bilden. Om inte annat för att den ser så hemsk ut.

Jag fyllde år och fick bullar, tårta och presenter.
H&M-katalogen analyserades grundligt.
Exklusiva framträdanden av Singin' in the rain.
Vedstaplande.
Vedstaplande.
Vedstaplande.
Bad.

Mer bad.
Sovjetisk propaganda. Det är ju sånt som händer.

Mumsiga kantareller.
På hemvägen lekte två trötta töser med blixten.
Sen kom vi hem, och Anton fyllde 20 och var snygg.
Sen var det helt plötsligt bröllop! Josefin...
... och Tina var också där.
Och så huvudpersonerna, så klart; Cecilia och Maxim.

Sen var det nu!

Högvakt, schmögvakt

Jag våndades, jag oroade mig, jag övervägde att hoppa av men till slut så följde jag ändå med orkestern för att göra högvakten i Stockholm. Och märkligt nog så blev det faktiskt inte alls så fasansfullt som jag hade trott. Visserligen brukar saker och ting nästan aldrig vara så fasansfulla som jag tror men i det här fallet känns det extra anmärkningsvärt då jag faktiskt till och med hade rätt så trevligt ibland.
Det kan i och för sig bero på att jag slapp det mesta av marscherandet eftersom jag suger på det. (Två meter lång + lågt blodtryck + prestationsångest = dålig kombination.)
Istället fick jag gå längst bak och plocka upp allt som eventuellt tappades av den marscherande orkestern. Ingen tappade något så jag kände mig en aning överflödig där bak men jag är icke desto mindre nöjd med arrangemanget.

Så nu är jag hemma igen och funderar på att fira detta med en av alla de filmer jag fick i födelsedagspresent. Vilken ska jag ta? Mulholland Drive? Den Långa Flykten? Pianisten? Pansarkryssaren Potemkin?

Beslut, beslut, beslut...