Svårt

Det är intressant att prata med folk som är mitt i TV-spelande.

Tove: Vadå "AUX power"?
Anton: Det är väl där som... han har... (flera sekunders tystnad utan tecken på att fortsättning kommer)

Och det kom ingen fortsättning, heller.

Nu ska jag gå in till stan och göra Ärenden.

Saker att sätta på näsan

Jag har tre par glasögon nu, fast bara två av dem har rätt styrka.

Idag har jag bakat lussebullar, för sånt kan jag. Hells yeah! Bild:
Lite fula, men mycket goda.

Nu är det dags för matlagning. Måste bara stoppa undan lussebullarna nånstans, men jag vet inte riktigt var de ryms.

Förresten! Inatt drömde jag att en av mina absoluta youtube-favoriter Tyler Oakley tröstade mig (för jag hade inte hunnit sy klart min klänning till modevisningen, I don't even), och det var fint. Sen när jag vaknade och insåg att det inte hade hänt på riktigt blev jag ledsen. Mest för att jag fortfarande inte var BFF med honom, men också lite för att jag gick miste om en underbar sommarklännig. Åh, livet. Eller drömlivet, snarare.
---
Tillägg: Nyss öppnade jag ugnen för att se hur det stod till med fläskpannkakan, och då var jag lite för nära, vilket innebar att ångan som vällde ut åkte upp i min näsa. Så nu har jag bränt insidan av näsan. Det svider lite.

Halloween Recap

Jag brukar inte fira Halloween så överdrivet mycket. Jag köper inte en massa Halloweenpynt och hänger upp det hemma. Jag klär inte ut mig eller åker på halloweenparty eller något sånt.

Det finns dock en sak som jag gör varje år runt Halloween - nämligen se skräckfilmer! Dessutom försöker jag alltid se till att få in några nya filmer i programmet och i år, när jag äntligen har lärt mig utnyttja torrents, (jag vet, jag är teknofob) har jag äntligen lyckats få tag på flera av de filmer som jag velat se i åratal, men som varken går att låna, hyra eller köpa nånstans i stan eller på discshop.
And heeere they are!

YOUNG FRANKENSTEIN (1974)

Det är ingen skräckfilm, men det är en skräckfilms-satir, så därför funkar den som uppvärmning.
Dessutom är det både en jäkligt rolig parodi och en härligt kärleksfull hyllning till 30-talets skräckisar, så det finns betydligt sämre filmer att börja med.

"If you're blue, and you don't know where to go to, why don't you go where fashion sits..."
"'UTTIN' ON THE 'IIIIITZ!!"

HORROR OF DRACULA (1958)

Christopher Lee spelar Dracula och Peter Cushing spelar Van Helsing. Båda äger totalt sina roller. Det är skäl nog att se filmen, men den är också underbart gotiskt mörk och förvånansvärt sofistikerad för en 50-tals-skräckis.
Det är också rätt intressant att Jonathan Harker dör tidigt i filmen, något som jag önskar att han hade gjort i Coppolas Dracula också.

"I am Dracula and I welcome you to my home".

HALLOWEEN (1978)

Wow. Om det här inte är en milstolpe inom sin genre så vet jag inte vad som är det.
Jag älskar såna här skräckfilmer, där skräcken inte kommer från kopiösa mängder låtsasblod, utan från regin, atmosfären och att långsamt vrida upp spänningen tills man knappt står ut. John Carpenter inspirerades av Alfred Hitchcock och det märks. En äkta klassiker.

"I met him, fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding; even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and, the blackest eyes... the *devil's* eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil".

EVIL DEAD-TRILOGIN (1981, 1987, 1992)

Jag känner att jag har ökat mina nörd-credentials ordentligt genom att äntligen ha sett de här filmerna.
I första filmen åker Ash (Bruce Cambell) och hans polare upp i en avlägsen stuga (Varför? Vet ej.) där de hittar den uråldriga Necronomicon-boken vilket leder till att de råkar åkalla onda demoner som dödar ungdomarna eller förvandlar dem till zombies (eller "deadites" som de egentligen kallas).
I andra filmen fortsätter Ash kampen mot demonerna. Han tvingas såga av sin demonbesatta hand och ersätter den sedan med en rostig motorsåg. (Såklart!) Beväpnad med sin motorsåg och sitt hagelgevär börjar han sedan hacka sönder allehanda zombie-monster.
I tredje filmen åker Ash tillbaka till medeltiden och beväpnad med motorsåg, hagelgevär, bomber och granater leder han sina följeslagare mot en arme av de odöda.

Om ni fortfarande inte förstår varför jag numera älskar Evil Dead så får ni ta och kolla på youtube, för det går bara inte att uttrycka i ord hur underbara de här filmerna är.

"Groovy"

THE FLY (1986)

Den bästa filmen jag sett på år och dagar. En fasansfull varning om vad mänsklighetens vetenskapliga framsteg kan leda till om vi inte är försiktiga, men också en fruktansvärt hjärtskärande historia om en man som långsamt vittrar bort både fysiskt och mentalt medan han ersätts av något ohyggligt och omänskligt. Samtidigt kämpar hans flickvän desperat för att behålla kontakten med sin älskade medan han själv kämpar förgäves med att inte förlora sin identitet trots att hans personlighet långsamt ersätts av en insekts primitiva instinkter.
Ett groteskt, brutalt, hjärtslitande, oerhört gripande mästerverk.

"I'm saying... I'm saying I - I'm an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over... and the insect is awake."

Ingen dålig mängd filmer i år, eller hur?

Namnbyte

Vi borde byta bloggnamn till Hufflepuff-syskonen, nu när det visat sig att vi är såna allihopa. Det var väl det jag visste.

På tal om Hufflepuff stickar jag på en halsduk som jag hoppas hoppas ska bli klar-ish till imorgon kväll. Jag tänker klä ut mig lite på bion, nämligen. Det blir roligast så. Fast jag kom på att Hufflepuff-halsdukar lätt ser ut som AIK-dito. Det är ju inte riktigt meningen, för jag vet ingenting om AIK och skulle inte vilja ha deras supportergrejer på mig. Nästa gång jag stickar en Hufflepuff-halsduk ska de gula fälten vara blekare.

I övrigt tycker Anton att jag väljer konstiga saker att irritera mig på. Under middagen brann jag av lite smått på engelsktalande människor som inte kan fatta att många språk faktiskt inte använder sig av diftonger på samma sätt som man gör i engelska. Sånt kan jag dra haranger om, vore jag hågad. Men inte just nu, jag har inte tid! Måste sticka vidare på halsduken.

Inordinate glee

Jag har ondgjort mig över Glee ganska många gånger, men det förändrar inte det faktum att det finns en del bra stunder i serien. Musiken behöver vi inte prata om, för det är nog mest den jag kräks på (och även många av försöken att Utbilda, som känns så affekterade att jag ba' "men ge er"). Och den konstiga föreställningen att lärare någonsin skulle kunna vara coola när de dansar och sjunger för (eller med) sina elever. Snälla nån. Scenen med Golddigger var det som cementerade min skepsis inför tv-serien. Så mycket andrahandsgenans, jag ville bara sjunka genom golvet å allas vägnar.

I alla fall, Kurt Hummel är just nu seriens behållning. De andra karaktärerna struntar jag rätt fett i. Men Chris Colfer gör Kurt intressant.

Och på tal om Glee borde Terry Richardson inte få fotografera. Vilket äckel.

Iron Man 2

Det var visserligen 5 månader sen jag såg den här filmen på bio, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Sedan jag avnjöt IM2 på bio den första maj så har jag läst en jäkla massa gnäll om den på internet vilket frustrerar mig. Men det är inte gnället i sig som jag stör mig på utan att den kritik som gnället grundar sig i är till ca 85 % helt idiotisk. Så det här kan ses som en liten harang för att ge ett utlopp åt all frustration.

Filmen handlar i stort sett om hur Tony Stark blir tvungen att hantera konsekvenserna av att ha deklarerat "I Am Iron Man" i slutet av första filmen.
I filmens första scener tycks han inte ha något större problem med detta men situationen ändras snabbt när den bittre och brutale ryssen Ivan Vanko dyker upp med planer på en vendetta mot hela Stark-familjen. Och inte blir det bättre när Vanko slår sig ihop med vapentillverkaren Justin Hammer som har ambition att ta Tony Starks plats i spotlighten.

Det är mycket som pågår i Iron Man 2.
"För mycket" säger vissa. "Bullshit" säger jag.
Filmen handlar om hur Tony Stark faller ner från sin hybris-piedestal med resultatet att hela världen vänder sig emot honom. Med det i åtanke känns det självklart att det händer mycket i filmen. Precis som Tony Stark känner man sig överväldigad av alla som tycks vara ute efter honom. Till slut förstår han att han inte behöver utkämpa alla sina strider ensam och att han behöver den hjälp som erbjuds honom om han ska kunna rädda, inte bara sig själv, utan också det arv som han lämnar efter sig till nästa generationer. Detta gör honom till en mer ödmjuk, mer komplett superhjälte och gör att han till slut blir värdig namnet Iron Man.

Denna inre resa skildras dessutom på ett uppfriskande subtilt sätt. Istället för att överförtydliga och överanalysera allt in i minsta detalj i långa dialoger som vissa andra regissörer *host*ChristopherNolan*host* kan karaktärerna ofta säga mycket med bara en liten fåordig replik eller bara en blick vilket gör att tittaren faktiskt måste (ve och fasa!) tänka lite själv ibland.

Det finns också folk som påstår att filmen innehåller alldeles för många planteringar för Avengers-filmen som distraherar från historien vilket får mig att uppgivet skaka på huvudet. Det här är alla Avengers-referenser som är med i filmen:

En glimpt av Captain America's sköld.
En kort scen hos SHIELD som händer EFTER att huvudhistorien har berättats
En scen efter eftertexterna som jag inte tänker spoila.
Herregud, så mycket! Det är ju nästan halva filmen eller hur? Och nej, Nick Fury räknas inte eftersom han är en viktig del av historien och nästan aldrig nämner Avengers. Och om man bara kan tänka "Avengers" i huvudet så fort han är med så är det ens eget problem, inte filmens.

Sedan har det också gnällts om vissa skådespelarinsatser, men personligen anser jag att det inte finns en enda dålig skådespelare i den här filmen. De minst bra skådespelarna är fortfarande bra och de bästa skådespelarna är fantastiska. Alla återkommande skådisar som Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow gör ett lika oklanderligt jobb som förr, så jag fokuserar på de nya namnen.

Don Cheadle ersätter Terrence Howard som James Rhodes och även om vissa tycks ha haft svårt att vänja sig vid detta (vilket är deras problem, inte filmens) så gör han ett bra jobb i rollen och lyckas med att visa hur Rhodeys lojalitet slits mellan hans bästa kompis och hans överordnade i armen.

Mickey Rourke är också riktigt bra som Ivan Vanko. Med sin tjocka ryska accent och många fängelsetatueringar är både hotfull så det räcker och tillräckligt sympatisk för att man ska kunna förstå hans avsikter även om man knappast hejar på honom.

Scarlett Johansson gjorde också riktigt bra ifrån sig som Black Widow - och jag tycker inte det bara för att hon är en så fantastiskt vacker kvinna att det nästan gör fysiskt ont varje gång hon dyker upp i filmen. Jag gillar verkligen hennes totala 180- graders vändning från enigmatisk och förförisk assistent till fokuserad och stenhård SHIELD-agent. Hennes actionscen i filmen är underbar. Jag gillar dessutom hur hon inte porträtterar Black Widow som nån super-stereotypisk Bond-skurk utan faktiskt ger ett ganska subtilt framträdande. Sen finns det ju vissa som tycker att de inte utvecklade hennes karaktär tillräckligt, men det är ju meningen att hon ska vara en mystisk karaktär som man inte vet något mycket om. Dessutom klagar ju folk redan på att det händer för mycket i filmen så att försöka klämma in hela hennes komplicerade bakgrundshistoria när hon bara är en biroll låter inte särskilt smart.

Samuel Jackson gör också ett bra jobb som Nick Fury även om han ibland låter lite för mycket som Jules Winnfield i Pulp Fiction.

Men den bästa nykomlingen i filmen är utan tvekan Sam Rockwell som Justin Hammer. Han är i stort sett som om någon hade tagit Tony Stark, kopplat honom till en maskin och sugit ut all karisma och charm. Han är en underbart slemmig och patetisk liten fjant som ständigt kämpar för att ta sig ut ur Tony Starks skugga. Dessutom är han den perfekta motpolen till det ruvande hotet som är Mickey Rourke. Den ena av dem säger väldigt lite men gör väldigt mycket medan den andra babblar på som en idiot i försök att dölja sin tekniska inkompetens. Kort sagt: Sam Rockwell äger.

Nu har jag försvarat filmen en massa, så då kan jag väl också erkänna att den inte är perfekt. Tempot saktar ner alldeles för mycket i mitten av filmen och den sista striden mot Vanko är på tok för kort. Sen finns det även några få korta ögonblick här och där som bara är fåniga och får mig att himla med ögonen. (Och nej, födelsedagsfesten är inte ett av dem) men som ni nog förstår så är detta bara nitpicks som snabbt glöms bort när man tänker på allt som är bra med filmen: Storyn, skådespelarna, actionscenerna - det finns gott om saker att gilla här och det är de sakerna jag väljer att fokusera på.

8/10

Fihackat

Ibland när jag kommer på att jag vill blogga dyker det upp en massa konstiga citat i huvudet. Just idag är det en massa robin hood som snurrar. Fråga mig inte varför.

Nu står grytan med rotsaker på spisen och jag försöker bestämma hur jag ska ta tag i söndagen. Eller, först och främst försöker jag bestämma om det ska bli soppa eller sås. Just nu lutar det mest åt sås, men då måste jag koka pasta och det känns jobbigt. Kanske är soppa bättre ändå. Jag har ju inte kryddat än så fältet är fortfarande öppet.

Det blev soppa! På en spik. Nästan. Fast mest på rotsaker och linser.

Snart, kära syskon, är det höstlov här. Då kommer jag upp och terroriserar er med mitt nonsens irl, så att säga.

En varning: Here be geeking

Idag var jag på körrep, som är brukligt på måndagskvällar. Vi kollade lite på repertoaren vi ska sjunga på julkonserterna, och det var fina grejer. Till exempel ska vi sjunga en av mina favvo-jullåtar, som heter Here is the little door och är skriven av Herbert Howells. Texten är skriven precis efter avslutat första världskrig av en engelsman vid namn Frances Chesterton, och den är så häftig. Den första, vadskamansäga, versen? är mest en beskrivning av hur de tre vise männen kommer till den lille jesusbäbisen och ger honom saker. Vackert beskrivet, men liksom samma historia som man alltid hört. Och sen! Sen kommer andra versen, och då slår jesusbarnet upp ögonen och ger sina egna gåvor (jag klistrar in dikten för att jag vill, HAH. Låten på spotify):

Here is the little door, lift up the latch, oh lift!
We need not wander more but enter with our gift;
Our gift of finest gold,
Gold that was never bought nor sold;
Myrrh to be strewn about his bed;
Incense in clouds about his head;
All for the Child who stirs not in his sleep.
But holy slumber holds with ass and sheep.

Bend low about his bed, for each he has a gift;
See how his eyes awake, lift up your hands, O lift!
For gold, he gives a keen-edged sword
(Defend with it Thy little Lord!),
For incense, smoke of battle red.
Myrrh for the honoured happy dead;
Gifts for his children terrible and sweet,
Touched by such tiny hands and
Oh such tiny feet.


I den andra versen tycker jag att man kan läsa in så mycket ilska och sorg. Kom ihåg, skriven precis efter första världskriget. Det finns ett uttryck som heter teodice-problemet, som om jag förstått det rätt handlar om varför, om Gud existerar, denne i såna fall låter så mycket hemska saker hända i världen. I andra versen är det jesusbarnet som ger mänskligheten ("gifts for his children terrible and sweet") ett vasst svärd, rök över slagfälten och hedrade döda (jag blir lite förvirrad av grammatiken i raden om myrran, men jag tror att det är det som menas om man kollar på mönstret i de två andra raderna). Och eftersom Jesus är Gud i mänsklig form leder det mig att tro att författaren till dikten kände sig sviken av Gud, en känsla som han säkert var långt ifrån ensam om. Och alltså, de där två sista raderna. Vad jag älskar dem. Hur ofta får man avsluta ett körstycke med "feet", liksom?

Så ja, jag gillar verkligen den här sången (dikten också, i och för sig, men den hade jag nog aldrig läst om det inte hade varit för att den blivit tonsatt). Jag tycker om att den verkar ha fler bottnar än många andra julsånger. Fast egentligen tycker jag inte att den är så julig, men det kanske är för att jag tänker på texten för mycket.

Ftb!

Ibland behövs en alldeles för lång dusch för att hitta peppen. Idag är en sån dag. Nu har jag lyckats fixa avtryckaren på finkameran och planerar att ta med den vart jag än går idag. Kanske fånga någon eller något på bild, tänkte jag. Syskon! Undrar ni inte lite hur det ser ut här? Jag kanske borde komplettera med digitalkameran för en något snabbare bilduppdatering...

Robyn peppar till lunch och övning.

Just det, jag kanske ska ta på mig ett par byxor innan jag går ut i köket. Utan byxor är ju egentligen bäst i de flesta lägen.

Det här är jag

Den här måste faktiskt läggas upp. Inte för att jag sett 30 Rock, utan för att den är otroligt relevant.

Jag kommer ihåg när simmarna hade stjärntecken, och vissa var stört omöjliga att para ihop. De ville bara inte gilla varandra. Det är inte logiskt, tycker jag.

Själv är jag lejon enligt de flesta horoskopspalter, men enligt några få är jag kräfta. Jag tror att lejon är typ stolta. Eller lite dryga. Antagligen både och. En gång läste jag att de var lättimponerade av pengar, och ville man snärja en lejonkvinna skulle man se till att ha en fin bil eller klocka eller nåt sånt dumt. Och just det, lejon vill bara ha på sig fina märkeskläder. Som jag, då (ironi).

Nu har jag förresten skapat en mapp som heter "löjliga bilder" i mina dokument. Underbart med lite struktur i livet.

Nu är det klippt

Jag är klippt och färgad. Det är fint. Tove out.

He' blååås

Två tredjedelar av skribenterna på den här bloggen läser just nu Haruki Murakamis bok Kafka på stranden. Det är en bra bok. Själv har jag bestämt att jag måste läsa ut den innan jag får börja på en ny, och det är nog ganska bra bestämt. Om 3-6 dagar bör nämligen ett par böcker av John Green dyka upp, och dem får jag inte börja med om jag inte är färdig med den här vid det laget. Men det är nog ingen större fara att jag inte blir klar, jag har kanske femtio sidor kvar. Plättlätt, särskilt när det är en bok man gillar.

I kväll ska Anton och jag öva med orkestern. Vi har ju gått med i hemvärnets musikkår här i stan, jojomen. Nu är det julrepertoar som gäller, det blir nog trevligt. Vi ska spela Advent! Otto Olsson, alltså. Den har jag bara sjungit, aldrig spelat, så det blir nog skojigt.

Och just det! För ett par tre dagar sedan började jag tänka att det nog började bli dags att gå och klippa sig. Så då, för att gå från tanke till handling, ringde jag helt sonika till min frisörsalong of choice. Jag fick en tid imorrn. Det är trevligt att inte skjuta upp saker, ändå.

Kaffe mé drömmar

Nu är det en sån där kväll då man inte vill sova igen. Annars är jag faktiskt ganska duktig på att gå och lägga mig i tid nuförtiden. Det kan Tove intyga.

Idag har vi haft vår första spelning med klassen och överlevt. Vi har heller inte dödat varandra under repen, så det får väl ses som ett gott tecken. Vi spelade på ett bibliotek för ortens pensionärer och det var mycket uppskattat. Jag inser när jag läser vad jag skrivit att det låter som att det gick jättedåligt, men så var verkligen inte fallet. Det mesta gick faktiskt riktigt bra.

Hemma på skolan är det homecominghelg och här kryllar av människor man aldrig sett förut men som alla (verkligen, alla) verkar känna varandra otroligt väl. Kvällen avslutades med en andakt och jag fick så mycket konfavibbar att jag nästan blev lite illa till mods. Men bara nästan. Jag är verkligen klar med kristendomen. Jag har funderat, vridit och vänt på saken men nej, jag är inte kristen. Så, nu vet ni det också.

Kvällens sista insikt kom i form av ny musik. Jag inser att jag varit för snabb med att avfärda musik bara för att den råkar tillhöra en genre som jag sällan lyssnar på. Nu måste jag börja lyssna på (bra) r n' b och hip hop. Jo, så är det faktiskt.

Fast först ska jag sova så jag orkar öva de planerade 3 timmarna imorgon.

Å hopp!

Förresten, jag vet att rubriken ser rent obehaglig ut med accenten där man hade behövt något annat för att symbolisera ett förkortat ord. Får man föreslå en apostrof? Det är nämligen inte riktigt samma grej. Den (rubriken) är ett direkt citat (nämligen namnet på) från evenemanget vi spelade på i förmiddags. Då kanske ni förstår bättre.

Snöbank

Klockan nio vaknade jag med ett ryck (fast senare somnade jag om, efter att ha varit uppe och andats lite). Jag har försökt backtracka drömmen för att ta reda på vad som ledde fram till mitt dramatiska uppvaknande, men sånt funkar inte så bra. Logik i kronologin och händelserna hjälper ju oftast när man backtrackar, och sånt brukar i alla fall inte mina drömmar innehålla så värst mycket av. I vilket fall, jag har lyckats nysta lite i vad jag drömde. Jag minns tydligt att syskonen, pappa och jag var på ett skepp (kryssningsaktigt) och åt middag. Vi var finklädda, och efter maten blev det dans. Husbandet spelade Johnny B Good, och jag minns att jag tydligt tänkte att det var väl typiskt att jag glömt att lägga mina plastsulor i skorna, för nu skulle jag ju få ont i fötterna.

Sen dröjer det länge (i drömtid) innan jag minns något igen. Karin blev tillfrågad om hon skulle följa med på nån sorts resa, och hon tyckte det lät kul, men jag visste att det var farligt. Så där som det är i drömmar. Klipp till en flodbank, mitt i smällkalla vintern. En bit text pekade upp mot den ena flodbanken, som var mycket högre, och klargjorde att människorna på den sidan var diskriminerade. De hade hundslädar, och det var med de här människorna Karin var ute och reste. De var tvungna att hoppa över floden, och Karin gjorde det, men när hon var i luften blev hon helt slapp och föll till marken som en trasdocka (just det här med människor som inte verkar ha ben i kroppen har dykt upp tidigare i mina mardrömmar). Jag stod och tittade på den lägre flodbanken med Anton, och när Karin föll skrek vi båda och sprang mot henne. Hon kvicknade till, men var så desorienterad att hon snubblade bakåt och föll ner i vattnet (kom ihåg, smällkalla vintern). Hon försvann under ytan, och då vaknade jag.

Men okej, nog med jobbiga drömmar (fast Karin, du kan ju skicka ett sms så jag vet att du lever). Jag vill prata om roligt också!

För ett tag sen såg jag filmen Whip It!, regi av Drew Barrymore och Ellen Page i huvudrollen. Den handlar om roller derby, bland annat. Och så häromdagen såg jag i VK att Umeå har ett roller derby-lag! Helt underbart. Det är klart, film och verklighet är två skilda saker, men det var härligt.

Snart ska jag nog gå upp till universitetet och hjälpa psykologistudenter med ett minnestest. Och få en kaka, hoppas jag. Jag gillar kakor.

Le Bon Village

Jag skriver rapport, så därför bloggar jag. Ha! Nejmen, serri. Jag har skrivit två sidor av 3-4 så det känns helt okej. Men min tanke är att jag ska bli klar idag (jag fortsätter nog när jag kommer hem från orkesterrepet, även fast jag egentligen är dålig på att göra skolarbete på kvällarna) så att jag bara har powerpointen kvar att göra imorgon. Powerpoint är underskattat. I love me a good PPP (PowerPointPresentation). Synd bara att jag är en sån himla layout-snobb att jag aldrig är hundra procent nöjd med de förinställda mallarna. Det kommer dock inte vara någon ClipArt med, för ClipArt makes everything shit.

Alliterationskväll

Oh, ny layout! Det var på tiden. Snyggt jobbat, Tove.

Dagens folkisrapport kommer här: När jag sitter här och varvar ner efter veckan med lite godis och allmänt internetande hör jag röster utanför fönstret och tror att någon av mina housemates varit ute och är på väg hem men hör istället någon ropa "Du ska ge fan i min fru!". Det låter som om rösterna kommer från precis nedanför fönstret och jag hör någon småfnissa innan rösterna försvinner bort. Busringning utan telefon? Tråkig fredagskväll? Promiskuös granne? Jag tror inte att det är jag som stulit någons fru, men helt säker kan jag såklart inte vara.

Även ikväll: Pirater, popcorn, pengahungriga pojkar, poker, pistonhead, prat.

Jag har kommit på att två kuddar gör en perfekt läskudde. Därför ska Karin nu avsluta en alldeles för kort vecka med lite Murakami.

Dille

Det finns många olika saker man kan snöa in på. Själv är jag lite fast på nagellack just nu. Inte på ett sånt sätt att det finns några direkta risker att alla mina inlägg i framtiden kommer innehålla bilder på mina händer eller så, men på ett sånt sätt att jag blir sugen på att köpa nagellack och använda dem ibland. Ökningen av förekomsten av denna känsla ligger säkert på ungefär 370%. På en höft. Fast jag ogillar fortfarande nagellack på tånaglarna.

Det finns visst en grej som heter Konad, som i princip är ett stämpel-set med många olika motiv, som alltså ska stämplas med nagellack på naglarna. Häftigt, tycker jag, och kollar upp vad en sån kan kosta och var man får tag i'n. Just nu känns det inte som något jag vill ha, för det är pilligt och jag är inte bra på finlir. Men vi får se, någon gång i framtiden kanske jag blir sugen. Och om inte så är det också okej!

Nu tänker jag fippla med layouten på den häringa bloggen. Because it's what I do.
---
Uppdatering: Jag förstörde högra långfingernagelns lack. Blargh.

Höstsöndag i Jönköping

Jag lever, jag lovar.

Jag har bara lite mindre tid över än jag trodde jag skulle ha. Snart kommer väl folkhögskolerutinerna satt sig och jag kommer hitta luckorna. Undrar var jag är då. Mentalt liksom.

Nu ska jag bege mig till studiegården för en stunds effektivt söndagsövande. Hurra!

Återkommer med en mer utförlig uppdatering senare.

Toy Story 3

Det enda jobbiga med Pixars filmer är att här i Sverige måste man alltid vänta flera månader extra medan filmen dubbas eller nåt sånt. Och varje gång får man vara oerhört försiktig på IMDB och liknande hemsidor så att man inte råkar läsa en spoiler i kommentarerna och förstöra filmen för sig.

Men den som väntar på nåt gott väntar i cirka 97,4 procent av fallen inte för länge och Toy Story 3 var definitivt värt väntan. Speciellt om man har växt upp med de första två filmerna.

Visuellt var den såklart fantastiskt (det känns ganska onödigt att påpeka det med en Pixar-film) röst-skådespelarna var "top-notch" och manuset var fantastiskt. Speciellt för att filmens handling var en sån som lät alla karaktärerna - Hamm, Rex, Potatohead, Slinky, Jessie, Bullseye, och alla andra - glänsa och påminna en om varför de är såna underbara karaktärer.

Det var kort sagt en perfekt avslutning på en perfekt trilogi från en i stort sett perfekt filmstudio. Fast 3-Dn kändes ganska onödig egentligen. Det var visserligen skönt att det inte dök upp några dåliga 3D-gimmicks men efter ett tag märkte man verkligen inte av attfilmen var i 3-D.
Icke desto mindre var filmen skitbra. End of story.

Prinsessfunderingar

Jag lyssnar på galna damer som sjunger jazz. Mycket innerligt.

Jag fick lön igår (haha, jag skrev kön först, det hade blivit roligt), och nu är jag så sjukt sugen på att beställa tröjor från threadless. Eller var som helst ifrån så länge de har snygga tröjor. På superherostuff har de ganska snygga tröjor, men jäklar vad dyra de är.

Förresten börjar jag bli less på alla dessa vita t-shirts från t-post. Kom igen, liksom. Dessutom måste jag nog snart rensa ut de tröjor jag inte använder, för de tar en massa plats i min garderob. Plats jag inte har över. Men jag vill inte skiljas från dem, ens de jag inte gillar så mycket. Jag är liksom så kär i konceptet, det känns fel att skänka bort tröjorna.

I övrigt är jag mitt uppe i ett skov av sex jobbkvällar i rad. Jag ser fram emot lördag, för då är jag ledig, och Anton och jag ska se Toy Story 3 på bio.

En lite intressant insikt, förresten. Häromdagen pratade jag med någon om kronprinsessbröllopet, och vi sa båda att "man hade ju inte tänkt titta, men där satt man ändå". Och så sa hon att jamen det kanske inte var så konstigt, man ville ju vara prinsessa när man var liten. Sen fortsatte vi göra det vi höll på med var för sig, men jag kände att kommentaren skavde lite någonstans. För jag ville faktiskt aldrig vara prinsessa. Jag har gillat Disneyfilmer lika mycket som alla andra när jag var liten, och det är klart att den jämna och fina animeringen gör att man vill ha fina klänningar och dansa och sjunga med små djur eller fiskar och jag vet inte allt. Men jag tror inte att jag har kopplat ihop prinsessklänningarna med prinsessorna. Det är en sak att vilja ha prinsessklänning, men en annan att faktiskt vilja vara prinsessa. Och det ville inte jag.

Jag ville vara Astrid Lindgren.

Kylskåpspoesi

Är ju en himla trevlig uppfinning, faktiskt. Jag tror att de flesta som varit hemma hos mig har vid något tillfälle hamnat framför kylen och lekt poeter en stund. Man kan ju anmärka på att orden bäddar för emo-artad poesi, men det tycker jag inte är något negativt. Lite emo i vardagen är väl aldrig fel?

Nu är iallafall kylen renplockad även den och jag byter ständigt musik för att försöka hålla packpeppen uppe. Jag märker att det går mycket bättre när jag går runt och pratar med mig själv. Det kan vara ett dåligt tecken, eller ett på att jag är helt normal.

Ge mig!

Jag trodde inte att jag var den som var den, men den här vill jag verkligen ha. Alltså, jag suktar. På riktigt. Tänk vad kul det kommer bli när jag har pengar igen.

Visit hm.com

Gah!

Flyttpackflykten

Det borde finnas stilpoliser även på internet. En del bloggar är ju så fula att man får ont i huvudet. Får man verkligen göra hur som helst bara för att man inte vet vem som läser? Men förmodligen tycker väl även de som gör de fula bloggarna att det blir snyggt. Smaken är ju som bekant som baken.

Undrar förresten vem som komponerar pausmusik och hur man tänker då. Sus, sjuor och oförarliga basgångar hela vägen?

Nu har jag packat ner hela min bokhylla i banankartonger och häpnar över hur mycket smågrejer man lyckas samla på sig på ett par år. Klädkammaren är tom sånär som på skor och lite lakan och grejs. Hela det här flyttprojektet går inte fort, men det går framåt. Skönt det.

En utflykt längs med älven, förbi potatislanden

Skultpurparken! Här kommer en massa bilder. Glöm inte att man kan klicka för att se fotona större.

Skivomslag! Nu finns ju ingen anledning att inte spela in en skiva tillsammans.

Anton ä våcker.

Konst är till för att lekas på.

Och ta bilder igenom.

Det här är Naturens Konstverk.

Sen var vi trötta. Hemma fanns fika!

Internet, I love you, but you're bringing me down

Seriöst, jag skulle lätt ge en arm för att kunna sjunga som Barbara Bonney.

Hej! Är du här? Vad kul! Nej, jag sitter i mitt lilla vitmålade kök och filosoferar över hur jag ska byta liv i höst. Jo, men du vet, jag ska ju gå från att vara vuxen och universitetsstuderande med egen lägenhet till att bli halvvuxen och bo och plugga på folkhögskola. Det känns som en ganska rejäl omställning. Ja, det är klart att jag kommer hänga en del i Göteborg också, men jag ändrar ju hem, ändå.

Vad som händer just nu? Jo, jag ska flytta en del saker, slänga en del och hitta ett förråd att slänga in en del i. Ja, det är klart att det är därför jag bloggar. Och förresten så är internet ovanligt roligt idag.

Toodles!

NördChill

Visst är det väl trevligt när ett bekvämt sommarjobb bara trillar ner i famnen på en?
Jag hade inga som helst planer att jobba det här sommarlovet, bara chilla, se på film och njuta av lugnet före jobbsökar-stormen. Men så blev jag helt plötsligt erbjuden av pappa att förse katten Mini med mat , vatten och sällskap medan han och Robie var borta. Och en vecka senare hade jag 800 kr extra. Ba så där liksom!

Utöver det lilla uppdraget så har jag dock som väntat haft det väldans slappt denna sommar. Och som väntat viger jag det mesta av min tid åt filmtittande. Jag har både sett om gamla klassiker som Indiana Jones och Sagan om Ringen och även sett andra "nya" klassiker som Nyckeln Till Frihet (snyft) Lawrence of Arabien (EPIC!) och Bron Över Floden Kwai (Nästan lika epic!) Det finns mycket gott att låna på statsbiblioteket och att se på TV under dessa regniga sommardagar.

När jag inte jobbar på min filmnörds-cred så spenderar jag mycket av tiden med att hungrigt söka efter info om Marvel Studios framtida filmer. För som vi alla (kanske) vet så planerar ju Marvel en Avengers-film om två år där bl.a. Iron Man, Thor och Captain America kommer att stå enade på vita duken. Och som den enorma nörd jag är känns det oerhört upphetsande att få se detta megaprojekt långsamt ta form. Och under just den här helgen har det varit extra intensivt med ny information och bilder och intervjuer eftersom Comic-Con har hållit på för fullt på andra sidan Atlanten. Och man blir ju inte direkt mindre peppad av att få se sånt här.

Avengers Assemble!!

Den stora nackdelen med internet är ju att man får en jäkla massa gnäll på köpet. I kommentarerna får man ständigt läsa en massa skit från diverse okunniga människor som gnäller om att det är fel skådespelare, fel regissör eller folk som skadeglatt förutspår att alla filmer kommer misslyckas. När jag får läsa den överdrivet negativa attityd som vissa tycks ha så dyker alltid samma citat från Bioshock upp i huvudet.

Sagt av Sander Cohen:

SCREW YOU! SCREW ALL YOU FUCKING DOUBTERS! HERE'S WHAT I SAY TO ALL OF YOU!

Efter det börjar han spela Tjajkovskij och bussar alla sina splicers på en, men det känner jag behov av att göra.

Nu blev det ett himla långt inlägg här. Det för vara min kompensation för min frånvaro från bloggen under sommaren fram tills nu.

Klapaucius

Min syster och jag har under årens lopp spenderat förhållandevis ganska lite tid till tv-spel och dator-dito. Detta delvis för att vi inte hade någon spelkonsoll när vi var små (synd om oss. Fast inte egentligen. Det man inte känner till saknar man ju
sällan). Något vi däremot har spelat är The Sims, i alla utföranden som det fanns. Ja, fast bara till pc:n då. Men där fanns rikligt med expansions, vill jag minnas, och finns ännu.

Jag märker såhär i (någorlunda) vuxen ålder att jag allt som oftast ser mina behov på samma sätt som de visas i sims. Så länge nivåerna är gröna är det okej, men går de ner mot gult bör de åtgärdas. Ibland blir det sådär att till exempel både hunger- och energimätaren ligger farligt nära rött och då vet man inte vad man ska ta sig till.

Verkligheten efterliknar konsten. Eller var det möjligen tvärtom?

Jag har ju ändå börjat, så nu är vi i parken

Eftersom jag är på en så kallad rulle (on a roll, fattaru?? Höhö) tänker jag nu fortsätta med att lägga upp lite bilder.

Tina och Emelia var fina, men överexponerade. Mea culpa. Jag försökte rädda det med lite redigering, men jag är ingen redigeringswiz, så det blev som det blev. Men som sagt, fina i vilket fall!
Nadja!Josefin och jag, som på något sätt är väldigt lika och samtidigt väldigt olika på den här bilden. Det fascinerar mig.Saker och ting började balla ur så smått, och det verkar lite som att Nadja ströp sig själv. Men jag tror att hon berättade en historia som var mycket engagerande och spännande.

Slutligen skulle Tina visa sina mad skillz. Hon förtrollade oss alla.

Att vara i Stockholm

Ojsansa. Jag insåg att det fanns lite bilder jag borde ha lagt upp här. Vi tar ett inlägg i taget, tycker jag.

Först: Tina och jag åkte tåg till Stockholm för att hälsa på Linnea.

Linnea bodde i en källare på Lidingö, så vi åkte tåg in till staden. Det var ganska gammalt och lät rätt mycket, men det var mysigt.

Linnea provade glasögon, och jag tog kort så hon skulle kunna jämföra senare. Om jag inte missminner mig blev det de här glasögena i slutändan!

Tina ser trött ut, jag ser pilimarisk ut.

Tina såg ljuv ut.

Sen skulle det skapas bildbevis på att vi varit på Mosebacke. Jojagtackar!

Det var en mycket lyckad helg, och vill man se några fler bilder kan man gå till Linneas blogg, närmare bestämt det här inlägget.

Förresten, känns det här som en okej bildstorlek? Jag menar, bara för att man kan lägga upp stora bilder betyder inte det att man måste göra det. Det kan ju bli lite drygt att scrolla sig förbi dem om de är för stora, så jag tänkte att jag testar mellanstorleken (det går ju fortfarande finfint att klicka på bilderna och på så sätt få till fullstorlek).

Där sätter den sig

När jag börjar känna mig trött dyker det först upp bakom ögonen. Det kanske inte är så konstigt, det handlar nog om att mina ögon vill stängas och förbli stängda.

Just nu läser jag Kafka på stranden av Haruki Murakami. Jag har kommit ungefär 180 sidor in i den, och den är bra. Karin och jag diskuterade vad som egentligen är grejen med hans böcker. Inte för att jag är någon expert - tidigare har jag bara läst Fågeln som vrider upp världen. Men vi kunde i alla fall enas om att det kändes som att man var nån annanstans när man läste hans böcker, och att det var som att komma upp till ytan när man sliter sig från sidorna. Det var Karin som stod för den formuleringen, och jag tycker den är väldigt bra. Hon sa (minst) en sak till som var smart, nämligen att man ser på världen på ett annat sätt när man varit försjunken i hans böcker en stund. Man kommer upp till ytan, och allt känns suddigt i kanterna, och långsamt och flytande (det var det inte Karin som sa, så skyll inte flummet på henne).

Men nog med flum och inte-riktigt-recensioner. Jag ska dricka kallt grönt te nu, och hitta på något att göra. Skriva ett brev, kanske.

De filmar på TV

Små män springer runt och sparkar boll. Eller, de är nog normalstora egentligen, men kameran sitter på en kran. Ibland dyker de små männen rakt ner i gräset, och ser förbannade ut. Sen får man se reprisen, och de har snubblat över sina egna fötter. Inga frisparkar får de. Rätt åt dem.

Landahär

Hemma är ändå bäst. De har rätt, de som brukar säga det.

Nu sitter jag här med en liten hög rubel som inte gick åt i veckan och försöker tänka på packning igen. Om det ska fortsätta på det här viset, att jag bara bloggar när jag borde packa, borde jag nog skaffa en blogg dedikerad bara till det ämnet. Fast hur roligt skulle det vara? Nej, ni får allt läsa om mina packbestyr, vare sig ni vill eller ej.

Jag avslutade en fin och mestadels trevlig resa med att ha sönder flaskan med rom i min ryggsäck på landvetter och därför doftar nu delar av min lägenhet lite suspekt. Jag hoppas att den eventuella hyresgäst jag nu sitter och väntar på har överseende (ja, jag gillar att flytta predikatet lååångt bort i meningen. Ni blir så mycket mer förvirrade då).

Dags att koka te.

Dålig mix

Har ni tänkt på att det bara är en stavelse (närmare bestämt stavelsen "ni") som skiljer orden sinister och sister från varandra? Det är något att tänka på.

Eller, nja. Jag ser nog helst att ni låter bli att tänka på det, ändå. Sjukt fånig grej att tänka på, vad ska det vara bra för.

Inatt drömde jag att jag offrade 100 mynt till en gud under dvd-spelaren, och då skulle jag få en oboe och min ambis skulle vara som den var när den var som bäst. Men sen blev jag lämnad i skogen, och Martin Timell kom smygandes med en köttkniv, och dörren gick inte att låsa. Vad hjälper bra ambis när myspysiga programledare stryker omkring med vassa tillhyggen och mord i sinne? Dessutom hade han bara kalsonger på sig. Jag har faktiskt haft mardrömmar om män i kalsonger som vill döda mig med kniv tidigare. Det verkar vara en djupt rotad rädsla, just kombinationen y-front och köksredskap.

Omtanke och förseningar

CDON har fortfarande inte fått tummen ur och skickat mig Body Talk pt.1. Bajs på dem, glöm att jag förbeställer därifrån igen. HÖR NI DET, CDON! GET YOUR SHIT TOGETHER.

Igår spelade Anton ut Red Dead Redemption. Det visade sig senare att både jag och Anton hade råkat läsa en riktigt jäkla stor spoiler för hela spelet, men ingen av oss berättade för den andra. Det tyckte jag var fint av oss. Vi bara led i vår ensamhet, trots att det inte ens var nödvändigt.

Idag funderar jag på att göra triple chocolate chip cookies. Men då måste jag hitta chocolate chips (i värsta fall köper jag vanlig choklad och delar fint), och gärna vaniljextrakt. Och så måste jag köpa farinsocker, men det vet jag i alla fall var man kan hitta, nämligen i vilken mataffär som helst. Oh, och så måste jag köpa schmöööör. Om jag gör dem lägger jag upp en bild här sen, och låtsas vara en sån där bloggare som lagar mat. Helst ska man också ha himla fina bilder på sin mat, annars är det ingen vits.

På tal om smör har jag sett på en massa Supernatural med Tina och Ylva. Det är roligt och spökigt, jag blir lite mörkrädd av det (jag undviker avsnittet Bloody Mary med en äcklig liten tjej som dyker upp i speglar, för jag är redan rädd för sånt). Men vaddå på tal om smör, undrar ni då? Jo; "Tänk dig den med lite smör på", det är så jag menar. Mumma.

Poor Lonesome Cowboy

Klockan tolv går de flesta människor och lägger sig. Själv börjar jag kolla på film vid den tiden. Åtminstone ikväll/inatt. Filmen i fråga hette Stand By Me. Den handlar till stor del om relationerna mellan fyra killar i 12årsåldern under slutet av 50-talet.
Jag antar att filmen var tänkt att vara mysig och nostalgisk och sånt och det var den väl, men efter att ha sett filmen kände jag mig mest deprimerad. Filmen påminde mig nämligen om när jag var tolv och inte hade en enda kompis. Minnet har kanske förvrängt det en aning men jag minns ändå tydligt hur lycklig jag blev när jag fick höra att jag skulle slippa min klass nästa höst. Så jag kan ju inte ha trivts så överdrivet bra i klassen. Jag är faktiskt ganska övertygad om att jag var klassens så kallade "hackkyckling", den allra lägsta statusen man kan ha. Ibland undrar jag om alla de sociala problem jag har haft sen dess har sitt ursprung i den perioden av ensamhet eller om jag helt enkelt är en mes som måste lära sig att ta lite initiativ emellanåt.
God knows...

Fy fan, vilket emo-inlägg detta blev. Jag kan avsluta med att säga att Red Dead Redemption är ett skitkul spel och titeln på det här inlägget delvis inspirerades av den känsla som uppstår när man är ute och rider i månskenet mitt i natten.
Så där, nu blev det roligare. Buenas noches!

Nässel

Den här dagen har varit seg. Jag har i princip inte gjort något alls, bara varit co-pilot när Anton spelat Red Dead Redemption. Det är ett sjysst spel, för övrigt.

Men just det, brodern och jag tog oss in till stan också. Jag köpte ett balsam som jag ska använda imorgon. Tråkigare blogginnehåll får man väl leta efter.

Och så har jag försökt skriva, för skojs skull, som jag gör ibland. Egentligen får jag mest ångest av det, för jag skriver så förbannat lite i taget. Det jag skriver på nu är ungefär fyra sidor, men varje gång jag öppnar dokumentet läser jag igenom det och tar bort några ord här och där, och lägger till nån mening. Ett steg fram, två steg bak liksom. Det är spännande att det krymper ju mer jag skriver på det. Samtidigt kanske det är ett tecken på något bra, att jag hittar någon sorts ton jag vill ha, och kan se vad som inte passar in. Jag tror att mitt problem är att jag vill att allt ska vara perfekt på en gång. Med den inställningen blir det inte mycket skrivet, om jag inte kan tillåta mig själv att skriva lite dåligt ibland.

Rublar

Hur blev det nu, det där med att uppdatera dagligen? Jag känner att jag har dragit mitt strå till stacken och att jag tom kanske kommer kunna hitta en dator i Ryssland. Hur svårt kan det vara för er?

Självklart så borde jag egentligen göra något viktigare än att blogga, men detta blir ju just anledningen till att jag gör det. Lite självuppfyllande sådär. Dagens flykt är från packningen som vägrar göra som jag vill. Hur kan jag förväntas veta hur varmt det är i St. Petersburg och vad man bör och inte bör ikläda sig i på en tur till stan? Jag kommer på smågrejer hela tiden och sen glömmer jag dem igen. Men jag har fina rublar att ta med. En liten packe, sådär.

Okej, det här kan vara det tråkigaste jag skrivit på länge. Jag skriver det och lovar bättring. Jag kanske skulle skriva om hela inlägget i tredje person istället för första? Kanske nästa gång..

Nu ska jag se om salem kan inspirera till kloka packningsbeslut.

Oj

Nu har det hänt. Jag sitter och äter pasta med sked ur kastrull. Nu har det hänt. Jag har blivit student.

Kickad!

Idag har jag sminkats till Twilight-vampyr, skjutit geléhallon ur näsborrarna, kastat stövlar, slängt vattenballonger efter Twilight-varulvar och avslutat med en massa fika i teatersalen. En ganska kul utspark med andra ord.

Och imorgon tar jag studenten. Besynnerligt, eller hur?

Pantsu

Jag behöver byxor. Detta sade jag till mig själv, och jag höll med. Jag föreslog Gina Tricot, för där har vi inte försökt hitta byxor förut. Sen sa jag "då måste vi ha nycklarna" och gick och hämtade dem. Sen insåg jag att jag är en sån som pratar för och med mig själv. Såg klänningen som låg på sängen, var tvungen att utbrista att det är då en fin klänning jag har. Facepalm. Nu ska jag ta med mig själv in till stan, förhoppningsvis gör de sociala konventionerna att jag låter bli att babbla när jag är bland folk.

Pseudodans

Det är en underlig känsla att vara den som har en lägenhet som behöver hyras ut. Jag kan bestämma själv vem som ska få hyra den, och plötsligen har jag an massa erbjudanden. Det känns inte som om det kommer bli något problem att hitta en bra hyresgäst. Speciellt inte eftersom jag har så bra och tillförlitliga vänner som tipsar mig om folk.

Jag ville prata om gårdagens erfarenhet apropå nörderi, men det får nog vänta.

Nu ska jag öva koreografi:

Från repet 28/5 from Johan Sjögren on Vimeo.

Reflexivt

Vilket himla bra ord. Jag gillar reflexiva verb, och reflektioner också för den delen.

Ni minns att jag var och såg Sex and the City 2, ja? Några dagar efter detta biobesök dök det upp en recension av just den filmen i min prenumerationsruta på Youtube, från kanalen feministing. Allt de tog upp var saker som jag också reagerade på när jag såg filmen. Det fanns några fler saker också, men jag tycker att de hade många bra poänger. Det fanns också ett inlägg på feministing-bloggen om rasismen i filmen. Det var bra att de tog upp det, tyckte jag. Även om jag nog skulle ha pratat mer om orientalism också.

En intressant recension var det i vilket fall, men jag vet inte hur mycket man får ut av den om man inte sett filmen.

Se inte filmen.




---
Tillägg: Jag insåg precis att jag aldrig specificerade att det var Sex and the City 2 jag såg, i alla fall inte på bloggen. Men så var det. Varsågod, döm mig. I know I would've.

St. Petersburg

Just nu finns i mitt huvud allt ryskt. Eller, kanske inte allt, men där cirkulerar mycket som handlar om Rysslandet. Jag har insett efter diverse mail att det förmodligen är skillnad på Italien och Ryssland, fast jag inte riktigt ville det. Till och med ganska stor skillnad, skulle jag tro. I ett mail från en bofast i Ryssland fick vi tipset att "ta med attityden". Men va?! Jag vill inte ta med nån attityd. Jag vill att alla ska vara snälla och förstående mot små korister som inte talar ryska och som är långväga ifrån att kunna läsa skyltar på kyrilliska.

Ta med attityden, pft. Jag kommer klamra mig fast vid körskocken och hoppas på det bästa. Och jag som inte ens gillar vodka.. Hur ska det här gå?

Ding

Det vore ju jättebra om vi kunde försöka uppdatera varje dag. Eller hur? Ja. Det är lagom. Och eftersom vi är tre som skriver borde det inte behöva bli så betungande. Om vi inte ens lyckas med det, hur ska vi då kunna starta andra syskonprojekt? Va? Just det.

Inatt drömde jag att vi alla bodde i ett litet partytält, med helt genomskinliga väggar. Jag vet inte riktigt vem det var som hade tänkt till där. Vi hade ett matbord och varsin sovsäck, och gräset var vårt golv. Åh så naturromantiskt. Men även i mitt undermedvetna är verkligheten krass, och det fungerade inte så bra i det långa loppet.

Här är vi kvitt Överheten!

Det tog ett år extra och två prov men nu, äntligen efter tolv års pina så kan jag lägga mattelektionerna bakom mig för all framtid! Det är färdigt! Finito! Done and done!
Idag sätts betygen och i och med det så är det garanterat att jag har absolut ingenting kvar att göra i skolväg.

*ahem*
FFRRREEEEEEEEDDOOOOOOOMM!!! Hell yes!

Både Tove och jag vill för övrigt påpeka att jag är bäst.

Vissa glasögon går inte att ta av

Igår såg jag en film. Den var inte så bra. Jag ska nog skriva lite mer utförligt senare om vad jag tänkte när jag såg den, för jag skrev upp en del saker i en anteckningsbok när jag kom hem. Men de här minerna gjorde jag mest under de två och en halv timmar som filmen höll på: O.o och >_<. Då kanske ni förstår var nivån ligger. Och så himlade jag mycket med ögonen också, men jag kan ingen bra emoticon för det.

Delicious coffee is delicious

Mm, hemgjord latte är ändå fint.

Det är jättesvårt att skriva vettiga saker när det är sommar ute och sommarlovskänsla inne. Hur ska det här gå? Förhoppningsvis godkänt?

Nu har jag svårt att slita mig från youtube och facebook, men jag tror att det kommer gå! Jag är hoppfull.

Jag kan rapportera till bloggläsare som är intresserade att jag numera innehar ett förstahandskontrakt till en lägenhet i (nästan) centrala göteborg! Det känns lite som en guldbiljett. Jag har visserligen bott här i två åthalvt år, men det kändes lite speciellt när jag kom hem för en stund sen och hade kontraktet i väskan. Lägenheten känns lite annorlunda nu.

Tillbaka till ordajsandet!

Pluggfrisyr

Jag har insett att mitt hår ser ut på ett särskilt sätt när jag skriver uppsats; det blir väldigt fluffigt fram på huvudet, för jag drar fingrarna genom luggen (eller vad man ska kalla den) hela tiden. Särskilt idag blev det extra tydligt när jag väntade med att duscha och tvätta håret tills uppsatsen var inskickad - vem behöver hårvax när normalskitigt hår ger nästan samma effekt! Så när ni ser mig med extra fluffigt hår, då vet ni att det är tentatider.

Strategi

Jag ska skriva jättemycket i bloggen tills resten av syskonen får dåligt samvete och uppdaterar de också. Där fick ni! Och de som läser bloggen får stå ut med en himla massa konstigt babbel. Om ni vill klaga på detta faktum, vänligen vänd er till Anton eller Karin! Eheheheh.

Men nej, jag håller egentligen på med tentan. Det går ganska bra, rent krasst måste jag skriva en ån halv sida ren text till, men jag får skriva två ån halv om jag har mer att säga. Och så har jag nästan en hel sida med lösryckta och bra tankar som jag ska peta in i texten. Jag gillar nog ändå att skriva hemtentor, på något sätt. När det är intressanta ämnen det handlar om, och det är det den här gången.

För att citera Sheldon Cooper är det ju rent märkligt hur många superskurkar som har doktorstitlar. Men jag kom inte på någon beteendevetare. Jag har inte funderat så jättemycket, i och för sig. Det skulle nog vara lite svårt att försöka ta över världen om man bara hade teoretiska kunskaper, och framför allt om man är relativist. Svårt att rättfärdiga det för sig själv, liksom. "Varför skulle just jag ha rätt att ta över världen?" och liknande funderingar skulle göra att man fick svårt att sova på nätterna. Jobbigt med rättspatos. Det blir nog ingen superskurkskarriär för mig.

Tusan också.

Just det, en sak till!

Igår, på promoveringen, fanns två människor som var så sjukt gulliga. Den ena var en kanske åtta år gammal kille, och den andra var en kille i min ålder (han kan ha varit yngre också, jag hade svårt att uppskatta hans ålder), och jag antar att de var släkt med någon av de nyblivna doktorerna. Lillkillen var iklädd vit skjorta, svart väst och svarta kostymbyxor och en klarröd fluga, och dansade väldigt mycket. Dels dansade han lindy med en kvinna som kanske var hans mamma, och så dansade han med den tidigare nämnda lite äldre killen. Det härliga var att det inte fanns ett spår av någon sorts ironi i det, inget "höhö, vad tokroligt, vi dansar med varandra fast vi är killar". De tyckte om att dansa, så då gjorde de det. Det var härligt, tyckte jag.

Party feet

Idag har jag party feet, och då menar jag inte såna där plastgrejer man kan ha i sina skor. Nej, då menar jag att mina fötter är post fest, alltså aj. Jag har även träningsvärk i vaderna, men det är inget jag lider nämnvärt mycket av.

Som vanligt tog jag inga bilder, jag måste bli bättre på det. Men just den här gången berodde det på att jag inte kunde hitta mina kamera när jag skulle gå, så intentionen fanns i alla fall. Det måste vara en förbättring, inbillar jag mig (om det dyker upp en fin på facebook lägger jag kanske upp den här senare, med fotografens tillåtelse). Gårdagen var i alla fall väldigt rolig - alla var fina och glada, och det dansades mycket. Idag väntar rapportskrivande (några timmar ska jag väl i alla fall lyckas jobba, även fast det bär mig emot att göra det på en söndag, men det är självförvållat), och ikväll ska Anton och jag äta middag hos pappa.

Jag har tänkt på en sak med alla de häringa mässorna som finns - jag tror att det var i princip bara de texterna man fick använda om man ville skriva körverk dåförti'n. Var det inte så att man inte ens fick skriva profana grejer ett tag? Upplys mig gärna, du läsare som vet. Fascinerande att religionen lade beslag på musiken. Om det var så, alltså. Jag kanske bara hittar på, jag har en tendens att göra sånt.

Och så en grej till; jag har en och åtti kvar på mitt kontantkort. Det är fascinerande, för jag har nästan aldrig slut på pengar på mobilen.

Ny grej?

Men hörni, på riktigt. Ska vi inte styra upp det här projektet? Nu är jag nästan klar i skolan för terminen och behöver något nytt att göra när jag inte pluggar. Jag tycker nytt syskonprojekt för tusan! Kom igen! Eller övertyga mig om att det är en dålig idé.

Jag kanske har snöat in lite på de här vlogbrorsorna, men jag gillar idén!

Xenomorph

Det var länge sedan jag skrev någonting här, eller hur? Min frånvaro måste säkert ha skapat ett enormt hål i hjärtat hos alla er som följer denna blogg.
Men nu är jag tillbaka! Och ni undrar säkert - hur kan jag ha varit så upptagen att jag lyckades så totalt försumma vår älskade blogg? Vad har jag egentligen sysslat med under hela den här perioden? Vad är det jag har gjort?

Det här är vad jag har gjort.

Mina damer och herrar, jag presenterar stolt både min första youtube-video och även mitt PA-100-projekt!

Hark! A vagrant

Det här är Kate Beatons verk. Hon är rolig.

Jag har fipplat lite med layouten, för jag var less på att den vi hade var så himla smal att den skar av bilder titt som tätt. Det är lätt att byta tillbaka om någon skulle vilja det, i vart fall. Min tanke var att låta färgerna från header-bilden gå igen i bakgrunden och sidospalten.

Tove åker till Östergötland

Tove åker till Östergötland from Tove Lundström on Vimeo.

Gordjubbe

Men syskon, nu är det ju bara jag som skriver. Skriv vad som helst, bara det blir nåt!

Karin sa i alla fall igår, när vi talade i telefon som hastigast, att jag borde skriva något eftersom jag är mitt uppe i spexigheterna. Så då gör jag det!

Jag är mitt uppe i spexet. Det är roligt, men mitt ansikte gillar inte fetsminket. Eller, närmare bestämt, det gillar inte när jag tar bort sminket, för då blir det så tôrrt så tôrrt. I första scenen (eller, typ första, det beror på hur man räknar) spelar jag bybo 2. Mina femton minuter i rampljuset! Sjukt roligt är det i alla fall. Jag har nästan roligare det här året än förra, det beror nog mycket på att jag är mer hemma i sammanhanget nu. Inte riktigt gammspexare, men i alla fall inte helt ny heller.

In other news har jag lyckats boka en resa ner till Vadstena, och sen ska jag vara på Humpen en liten stund, för att sen åka hem igen. Hemresan är inte bokad än, men det kommer. Och så har jag köpt resa ner till Stockholm med nattåg den 12:e maj åt mig och Tina, så på morgonen den 13:e är vi framme! Tjoho, ba'! Sen blir det Ybuss under söndagen, men det är i alla fall inte på natten, så det ska nog gå bra.

Mina matplaner ikväll involverar すし。はい　はい！　とても　おいしい　です。
きょわ　すしを　たべます。　いっただきます！
Haha, jag kan fortfarande lite. Där fick ni! Jag skrev bara att sushi är mycket gott, och att jag ska äta det idag, och så avslutade jag med "ittadakimasu", som man säger innan man äter.

Inte dinosaurier

Byt ut Aaron mot Anton så förstår ni.

Serien är från Johnny Wander, som sidan heter. Det är ett trevligt ställe.

(ni får klicka på serien för att läsa ordentligt, för uppenbarligen betyder stor, mellan och liten bild SAK SAMMA vad blogger anbelangar)

BLARGH

Alltså, jag lyckades läsa typ två sidor i kursboken (som, förutom att den är obligatorisk, också är förfärligt tråkig), och sen, ba'. La jag ner. Boken, alltså. På bordet. Det är inte okej med böcker som har intressanta omslag, men som inte levererar. Dessutom är det här en 6-poängskurs, inte 7,5. Men uppenbarligen är läsningen anpassad för 7,5. Whoop dee doo.

I alla fall, bajselibajs på allt det. Have a picture!


Igår fick jag ett brev från Japan! Det kändes bra. Och så får ni se min fina, underbart nördiga tischa. Det blir inte mycket härligare än så. Jag ska bli bättre på att lägga upp bilder på mina fina tröjor, jag håller ju på att samla på mig en del spännande. Och då menar jag inte dem från T-post, utan andra. SYSKON, snart blir det räd på Superherostuff.com. Deal? Deal.

(och Karin, du ska skicka upp mitt läppstift i ett litet vadderat kuvert, för då blir jag glad)

Maaaat

Spaghetti Carbonara from Tove Lundström on Vimeo.

Perfect weather to fly

Om ett tag kommer pappa och hämtar mig, för att skjutsa mig till flygplatsen. Sen ska jag sitta där och vänta, kanske läsa min bok eller köpa lite godis. Eller både och! Sen ska jag gå på planet, och då måste jag ha ätit upp godiset, annars får jag inte vara med.

Igår fick jag sjunga igenom mina låtar inför en fin samling människor. Det var faktiskt väldigt läskigt att sjunga för folk jag känner, men jag tror att det var bra att ha provat på så jag inte blir helt chockad imorgon. Och det bästa med det var nog att många som lyssnade hade så bra konstruktiva kommentarer, vilket dels är bra eftersom det ger mig saker att tänka på, men också för att det blir så tydligt att de faktiskt bryr sig, vilket känns jättehärligt. Jag vet inte hur pass sentimental jag verkar utåt, men jag blir väldigt lätt rörd. Som igår, eller som när jag var stadsmusikant och fyllde år sista dagen, och mina bandkompisar hade bakat födelsedagsfika. Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv, men jag blev jätteglad. Rörelse, mina vänner! Rörelse.

Leksaksbil

Jag sitter här och tänker att jag är så trött att världen liksom flyttar på sig runt mig. Och ändå sitter jag kvar. Det måste vara någon slags störning.

In other news kan jag meddela att klädbytardagar är bra saker. En kvinnas trasor är en annans finklänning, ju. Nästan iallafall. Fast så värst många finklänningar fyndade jag inte, men däremot ett par jeans. Var inte det lite otippat?

Okej, jag går väl och lägger mig då. Imorgon är det dags att hitta fokus.

Aspirerat T

I helgen klädde jag ut mig, fast ganska måttligt. Jag hade lite för långt hår, och lite för få skinnjackor (läs: ingen skinnjacka alls) för att vara en riktigt bra Grease-snubbe. Och kanske lite för mycket smink. Inte för att jag hade mycket, men det bästa hade ju varit inget alls. Men det är alltid lite svårt det där, för när man klär ut sig till någon som inte borde ha smink känner man sig lite för vardaglig på festen. Så är det. Det är mitt återkommande problem när jag klär ut mig till män (bonnläpp, Anders Borg, Danny Zuko-ish). Jag känner mig inte lika festlig utan en ordentlig sminkning, helt enkelt, och då duger inte skäggskugga.

Jag har märkt att jag verkligen gillar att slå på stort när jag ska på fest, även om det bara är middag hos nån. Kanske inte balklänning, men till exempel min paljettjacka använder jag gärna när jag får chansen. Eller den dära lila, trettitalsaktiga klänningen.

På tisdag åker jag till Karin, och sen kommer jag inte hem förrän tisdagen därpå. Det blir nog episkt, som vanligt!

Tove kan grejer

Nu har jag arrangerat fame-låten. Jag är nämligen bäst. Men jag är inte heller den som är den, så därför ska jag nu, i äkta svensk/kvinnlig anda förminska mig själv och min prestation genom att säga att det faktiskt inte var så mycket att göra. Jag hittade en ackordanalys, och sen så bara gjorde jag så det lät okej. Och jag arrade en fras, som sedan går i repris tre gånger. Om ni hört låten vet ni vad jag menar. Och om ni inte hört låten får det mig att tro att ni bor i en grotta nånstans. Eller under en liten, liten sten. <--- Tänk er den meningen i Job Anderssons röst så blir det roligt.

Linnea och Karin frågade förresten vilken färg det blev på min iPod. Svaret är lila, för de hade bara lila, svarta och rosa inne. Anton hade redan den svarta, och den rosa... nej. Så lila it is. Den är fin, och väldigt liten. Jag nästan tappar bort den i fickan.

Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och sen dricka te.

Attans bananer

Egentligen borde man inte köpa något annat än rättvisemärkta bananer. Men gör man det? Nej. Det är också spännande hur chiquita numera kallar sig "rainforest alliance certified" bara för att få ha ett grönt klistermärke på bananen. För det måste väl vara den funktionen märket har? Att verka som om det finns någon vänlighet någonstans? Men vi behöver inte bry oss om löner och arbetsvillkor om vi ser till att rädda några träd. Skönt det då.

Men hjälp vad cynisk jag blev. Det var då verkligen inte meningen. Jag skulle bara blogga och berätta att jag är fri som en fågel och just nu lite lagom nervös inför sökningarna. Men det överskuggas lite av att världens bästa syster kommer om mindre än en vecka. Whohoo! Vi ska riva upp det, var så säkra.

Sen råkade Sofia och jag beställa biljetter till Salem al Fakir på konserthuset på fredag. Massiv pepp där också! Kanske lite nackont med tanke på plasterna, men det kan det vara värt.

Nu öva och snart sushi. Livet är härligt.

Första generationen

När jag var sjutton år köpte jag en mp3-spelare. En första generationens iPod mini. Igår föll densamma i golvet, och klickhjulet slogs in så att det inte gick att trycka på längre. Idag köpte jag en ny iPod. Nano, den här gången. Jag kommer sakna min gamm-iPod. Fatta att den höll laddningen lika bra efter fem år som när den var helt ny. Jag tror jag hade tur med den (tekniskt sett skickade jag faktiskt in min första iPod, eftersom den inte höll laddningen mer än en halvtimme, men sen fick jag en helt ny mig tillskickad).

Vi får se om jag slänger min gamla. Jag är inte så säker. Är det materialistiskt att fästa sig vid saker, eller är det när man vill ha en massa saker som man är materialist? Jag är nog materialist oavsett vilken av de två definitionerna man väljer, i och för sig.

Induktionera mera

Idag, mina käraste syskon är dagen och natten lika långa. Och imorgon är dagen unset längre än natten. Är inte det smått fantastiskt så säg? därför lyssnar vi på Salem al Fakirs "it's true" och dricker en newcastle. Skål för våren!

Men Karin, vad gör du nuförtiden som gör att du hänger ovanligt mycket på facebook men inte verkar ha något vettigt att säga? Jo! jag kämpar på med den jämarns bildboken som ska bli klar till tisdag. Jag kommer sannolikt att lägga ut bilder när jag är klar med eländet. Men just det! Framsida också.. phu.. Det går verkligen så mycket långsammare än jag trodde det skulle göra. Och idag har jag ändå jobbat största delen av dagen. Förutom den där svängen till stan för att hämta upp steg ett av två i projektet "ha något slags klaviatur hemma" som jag har jobbat på i smyg sen jag flyttade hit. Steg två händer förhoppningsvis i veckan. EFter tisdag, mind you.

Nu hör jag er klaga över att om jag har så himla mycket att göra, vad gör jag då här? Jo, jag äter faktiskt lite middag tillsammans med min öl. Äta får man göra. Faktiskt.

Dåligt urval

Idag var jag på stan en snabbis, mest för att kolla om Tehörnan fått in ingefära-citron än (det hade de inte. Hon i kassan bad om ursäkt, men det tyckte jag inte att hon behövde göra. Det var ju faktiskt inte hennes fel).

Mitt inofficiella ärende på stan var dock ett annat, och det som faktiskt fick upp mig ur soffan och in till centrum. Jag hade nämligen gett mig den på att skaffa fina tröjor. Med rejäla serietryck. Superhjältar ahoy, liksom.

Tidigare idag läste jag att det fanns en Captain America-tröja, och en Iron Man och Silver Surfer, på Lindex pojkavdelning. De fanns upp till storlek 170, så jag tänkte jag skulle gå och kika, i vart fall. Samtliga modeller fanns inne, i storlek 170, så jag tog med mig Silversurfaren och Järnmannen in i provrummet (höhö). Men de satt dåligt, som jag ju egentligen hade misstänkt att de skulle göra, för de är helt raka. Being boy shirts, and all. Så jag sket i Lindex, och knallade över till H&M i hopp om att de skulle ha utökat sina serietryck till tjejtröjorna (tidigare har det bara funnits en svartvit Catwoman-tröja, och jag vill ha FÄRG och BLAM och POW). Men nej. Det enda jag hittade var en vit t-shirt med en retroserieruta, och om man kollade nära i ena hörnet såg man att den var från en Superman-tidning. Fast bilden gav inga ledtrådar om det; på den var det en tjej som grät.

Jag blir så förbenat less! Ska jag behöva köpa illasittande tröjor, eller betala multum i frakt för att få hit något i rätt modell från staterna? Nej, vet nån vad. H&M får tänka till lite.

Edit: Typ en sån här vill jag ha, och många andra av liknande sort. Just den här är från superherostuff.com, där de har lite dyra men fina tröjor.

Nu får det vara nog

Alltså, jag är så förbenat trött på all den här snön. Och nu är den dessutom i något konstigt mellanläge - inte riktigt vår-vinter, men definitivt inte vinter-vinter. Halvslaskigt och tråkigt.

Så, för att i alla fall få mig själv på andra tankar har jag gjort en mumsig smoothie (fast tekniskt sett kanske det är en milkshake, för visst ska det vara yoghurt i smoothies?). Den blir ljusgrön, och det är ju alltid ett plus.



Kiwi-gôtt (typ två glas)
Två kiwi. Kiwis. Kiwir. Kiwo.
Två lime
5 dl glass
1/½ dl mjölk
1 matsked socker

Gröp ur kiwierna och lägg fruktköttet i en lagom stor bunke. Kläm i limesaft från de två limefrukterna (fast jag brukar ta mindre än så, kanske från en och en halv). Lägg i resten (själv tar jag mindre glass och lite mer mjölk än vad som står). Mixa. Klart!

Tips: använd gärna sugrör, för man blir lite svullen om läpparna annars. Kiwi är väldigt allergent, men gott ändå!

Det ser inte så grönt ut här, men det är grönt. Lite, i alla fall.